the puny human

Definition: Ett yttrande, som oftast innefattar en märkbar förändring i talet, där någon påstår något som de egentligen inte menar.
Exempel: Viktor tycker att hemprov om brott och straff är jätteroligt. Viktor är ironisk.

Idag har det hänt lite speciga saker. Det började då förstås vid lunchen. En av piraterna står och serverar mat. Innan vi kom fram säger jag hyfsat högt "Det är ju inte alls chicky bits!" Helt plötsligt svarar piraten med "Vem lurade dig att tro det?" Jag blir ju typ hur ställd som helst och kommer inte på något vettigt svar alls.

Sen så skulle filmlektionen börja 12:40. Dörren var öppen och vi kom dit ungefär 5-10 tidigare. Tiden går och klockan blir 10 i. Ingen Fernando. Klockan slår prick. Fortfarande ingen Fernando. Efter nån 5 minuter kommer Jonas in och ber mig och Petter hämta kvarlämnat explosivt fejkblod och Fernando. Kvart över ett går vi ner till stora studion. Där finner vi cirka 5-6 flaskor fejkblod som var explosivt för att det bestod av rödkaramellfärg, vatten och potatismjöl, och potatismjölet hade ju såklart jäst. Där finner vi också en Fernando i full fart med att hjälpa om det var mediatreor med att ställa i ordning en kamera framför en green screen. Vi var så vänliga och berättade för honom att han liks var försenad till vår lektion med cirka 40 minuter. Efter lite facepalmande å hans sida säger han åt oss att vi ska skriva manus. Det gjorde vi ju verkligen.

På väg tillbaka till lektionen stöter vi på ack så helt normala Stefan med fetaste kamerastativet som tvingar ut oss för att vi ska kasta och spränga våra lila färgbomber utanför skolan. Han hotade att slå Petter med stativet om inte annars. När vi sedan kom ut intog Stefan någon ytterst märklig position, skakar flaskor och kastar iväg de mot marken. Av cirka 6 flaskor, hur många exploderade? En. Det var en Bon Aqua-flaska. De har inte bra kvalité på sin plast. En otroligt mysig lila splatterfläck låg i ett koordinerat mönster på snön strax under och utanför skywalken.


Håller inte särskilt bra för explosivt fejkblod.

När vi sen ungefär klockan 2 tar och slutar lektionen för ingen gör något vettigt ändå, vandrar jag och Elina runt i lite i väntan på att hon skulle få skjuss hem. Vi stöter på Fernando, som ger mig en tillsägelse om att jag och Petter var lite väl dramatiska och att det blev väldigt pinsamt för honom. K, lesson learned, tänker man. Fernando är en awesome lärare hursom så jag låter det passera.

Nattens låttips: Into Eternity – Timeless Winter
Fast jag funderar också på: Textures – Upwards

/V

Igår skrev jag en recension av The Phantom Menace soundtracket. Där skrev jag om Jar Jar Binks. Allas vår hatade, för att vara mer specifik. Ett typo å min sida. Jag menade ungefär att de flesta hatar Jar Jar. Eftersom jag såg filmen först när jag var typ 6-7 (första Star Wars filmen jag såg), tyckte ju jag förstås att Jar Jar var en hysteriskt rolig karaktär, och har ju därmed klistrat sig fast i hjärnan som så. Fast iofs var det ju längesen jag såg den filmen. Kanske borde göra det snart. För vid närmare eftertanke känns han (av vad jag minns) lite som en påklistrad comic-relief karaktär. Skulle kanske fortsätta inlägget, men nu måste man ju faktiskt arbeta på samhällslektionen också

/V

Album: Star Wars Episode I: The Phantom Menace
Artist: John Williams
Genre: Filmmusik
År: 1999
Betyg: 9/10

Idag har jag fått soundtracket till "The Phantom Menace" och 2CD utgåva av Gladiatorsoundtracket. Hittils har jag bara hunnit lyssna igenom Star Wars-soundtracket (vilket, BTW, lämnar mig 4 stycken album till och min Star Wars soundtrack-samling är komplett) och det är inte oväntat väldigt, väldigt bra. Det saknas dock en viss mängd musik, bland annat några framföranden av Force-temat (om du inte vet vad det är, kolla upp scenen där Luke tittar mot de två månarna i A New Hope.) "Duel of The Fates" är ett väldigt majestätiskt och imponerade spår, som faktiskt släpptes som en singel och musikvideo för att promota soundtracket. Det snabba stråkostinatot (ett mer klassiskt och finare ord för riff) skickar rysningar genom ryggraden, likaså gör själva melodin när den väljer att dyka upp. Dessa tillfällen till trots är inget emot tonartshöjningen ungefär mitt i låten. Nästan gregoriansk kör och rullande bygger upp inför två finaler. Det andra och förmodligen största temat är Anakin's tema som är bäst presenterat i spåret "Anakin's Theme." Temat är väldigt harmoniskt och lugningivande, men vi alla känner till Anakins historia (alla förutom Elina.) Något som Williams gör som är oerhört smart och en väldigt snygg hint är att i slutet av varje framförande av temat spelar han en liten bit av "Imperial March" från Episod V. Actionmusiken är vad man kan förvänta sig av honom, det vill säga hög-kvalitativt kaos. Ett lysande exempel är spåret "The Droid Invasion and The Appearance of Darth Maul", som i den tidigare delen använder sig flitigt av ett "armé-tema," en militaristisk march i samma anda som den hjälmbärande sithens tema. Williams vänder sig inte allt för länge åt det komiska hållet, och dessa tillfällen involverar till större delen scener med allas vårat hatobjekt Jar Jar Binks. Inte helt ologiskt hittas det första exemplet i spåret "Jar Jar's Introduction and The Swim to Otoh Gungha"

Med "The Phantom Menace" lyckas John Williams fånga äventyret, spänningen och det onda i en genialisk kompott. Det enda som faktiskt drar ned betyget är frånvaron av visst material från albumet. Man ska egentligen inte klaga, då albumet är laddat med strax över 74 minuter musik. Möjligheten finns att studion valde att klippa bort "överflödig" musik, som framförandet av Force-temat när Anakin lämnar Tattooine, eller när Obi-Wan hänger mot en avgrund och lyckas hoppa upp, dra till sig Qui-Gons lasersvärd och dela ut ett fatalt slag deras fiende. All in all är detta dock ännu en imponerande samling spår, som endast tappar på grund av saknad musik.

Ok. Det här är alltså (vad jag kan minnas) den första gången i hela mitt liv som jag stannar hemma från en friluftsdag. Varför det undrar ni säkert, mina kära läsare. Jo det ska jag säga er. Igår på skolan hade vi idrott. Vad hade vi på idrotten? Basket. Vad gör man i basket? Springer omkring och studsar en boll med tanken att göra mål, eller jagar den om du inte har den. Så därför är det ju helt naturligt att när jag som back försöker springa efter en motståndare som har bollen kommer då Malin (som jag tror var på vårat lag) och skulle springa förbi mig. På någon vänster lyckas hon sätta ner hennes högerfot just emellan fotknölen och resten av min högerfot. Och vad kan tänkas hända då? Man stukar den.

Yep. Ladies and gentlemen, it's a first here as well. Jag hade inte inspekterat foten så noga igår, men såg idag fetaste knölen där fetaste knölar inte ska vara. Jag kan ta mig fram och så, men jag tror det blir lite svårt att spela beachvolleyboll.



Detta ger mig ungefär 3 timmar me-time. Vad göra?

Jag har nu funnit ännu ett band som jag fetunderskattat och har nu lyssnat igenom tre album av. Scar Symmetry. Här kommer en av deras bästa låtar (so far):
Scar Symmetry – Morphogenesis

/V

/V

Gå inte in på Bang & Olufsen-affären i stan. Det är ett farligt ställe med sjukt bra saker för sjukt höga priser. Butiken är ganska liten och jag, Kamil och Elina blev visade alla apparater de hade av en högst entusiastisk försäljare (han var den enda där), bland annat en TV vars egna högtalare lät bättre än våran 2 år gamla stereo från Sony. Sen fick vi se en hörna som in alles kostade en halv miljon, varav TV:n enbart kostade drygt 250.000. Det lät fanimej som om man stod i en biograf när han skruvade upp volymen. Sedan fick jag syn på min absoluta dröm. Bang & Olufsen BeoSound 3200. Ända sen jag såg den i (den fantastiska) TV-serien Nip/Tuck har jag velat ha en. Den har liks verkat otherwordly så jag har inte trott att den har funnits. Men där var den, i all sin prakt. Jag fick typ rysningar när han förde handen framför glasskivorna och de liksom bara gled upp. Kostar ju bara 32.000 kr, så om någon skulle lite pengar över så är det ju bara att skänka den nätta lilla summan till mig. Sist men inte minst fick vi se något sorts mediacenter där man kunde rippa 4000 skivor i lossless ljudkvalitet och lägga till låt, artist och albumnamn samt albumomslag. Helt jävla awesome ställe. Måste fan börja spara ju.

BTW, sorry att ljudet inte funkade på originalet av kastreringsfilmen. Hade glömt bort det problemet.

Låttipset för idag: Between The Buried And Me – Sun Of Nothing

/V

Snart. Snart så kliver man i för ett sista tack. Det har varit 4 awesome shower, och jag tackar publiken oerhört mycket. Slutet är så oerhört nära. Snart.

De två första föreställningarna av Ettornas projekt är avklarade och det är nu två stycken kvar. Och med tanke på att ingen av de två igår sög eller var otajt, så måste ju logiskt sett skolföreställningen idag suga. Jag tänker bara logiskt, men jag personligen kommer i alla fall göra mitt bästa. Vid närmare eftertanke var det ju en grej som gjorde så arg igår. Ljudet försvann ju från våran film. Visserligen skrattade publiken åt vissa saker, men vissa poänger försvann i och med det saknade ljudet. Efteråt lånade jag då Stjärnis dator och skrev en Facebook-status som inte blev uppskattad. Jag överreagerade kan man väl säga. Men yeez, folk fattar väl att jag inte är seriös?

Anyways, imorgon kommer jag att lägga upp våran grupps videoklipp på YouTube. Båda versionerna av kastreringsfilmen och klockan kommer att finnas där (jag kommer självklart att lägga upp de på bloggen ASAP.)

Håller på att genomföra en liten forced listening av Scar Symmetry – Dark Matter Dimensions. Jag har lite svårt för Melodeath-genren (In Flames, Soilwork, Sonic Syndicate etc) men det här låter ju ganska hyfsat. Än en gång började lyssna för att jag föll för albumomslaget.

BTW, är det möjligen någon som har den blekaste aning om vem Julia Fonda är? Hon la nyss till mig som vän på Facebook. Oh well.

Megan Fox


Mycket, mycket pengar.


Alla skivor jag någonsin skulle kunna önska mig


Mikael Åkerfeldts composing skills


Någon lysande manusförfattare och regissör som vill ta på sig arbetet att göra en film av "Scenes From a Memory"

Det är väl typ det. Kom på det mesta on the fly.

/V

Bläddrade igenom lite gamla filer på datorn och hittade den underbara filmen från Grubberevyn 2009 betitlad "SkräckElsa." Jag minns att hon hade sagt att jag inte fick ladda upp den "annars..." Så därför tänkte jag vänta tills efter skolavslutningen med att ladda upp, just to be sure (man vet inte riktigt vad hon är kapabel till.) Sen glömde jag bort det. But alas, here it is again! Så här i efterhand  ser man att man förmodligen  kunnat göra det bättre. Oh swell.

Det är inte ofta jag kommer ihåg drömmar. När jag gör det, så brukar jag ändå inte bry mig om dem för att det var så tråkiga i allmänhet. Men drömmen jag hade natten till idag, den var... speciell. Kan inte minna mig om en liknande dröm innan. Allt är förmodligen inte kronologisk ordning nu när jag berättar den men here goes:

Jag pratade med pappa om hur drygt det var att rosta jättefranska för att man måste ha så hög värme. Han svarar genom att säga att brödet "är ju bara luft" och det blir ju svårt att rosta något då, eller hur? Kommer också ihåg att en man hade dödat en svart get på något brutalt sätt, något igenom huvudet eller nåt sånt. Folk tyckte inte om honom, that's for sure. Bästa delen (som gör den här till the best dream ever) var att jag satt i ett badkar med Megan Fox's karaktär från Jennifers Body. Tydligen visste jag om hennes tillstånd också, för jag frågade varför hon inte dödade mig. Hon svarade med något i still med att hennes tillstånd förbjöd henne att äta upp såna hon tyckte om. WIN.

Det sägs att drömmar kommer sig av att hjärnan behandlar saker som hänt under dagen. Jag kan göra en koppling till gårdagen och drömmen. Det var den där delen om franskan, för jag hade pratat med Gustaf om det tidigare. Men några getter kan jag inte minna mig om, och heller inte Megan Fox. Eller vänta nu, det kanske jag kan. Jag tror jag kollade igenom gamla bloggbilder igår. Nu verkar det logiskt :P.

Det är frågan för idag. För jag vet vad nostalgi är för mig.

• Mellanmjölk med Fantomen på omslaget.
• De där übercoola solglasögonen där det hängde en godisklubba.
• Pokémonkort. Seriously.
• E-Type.
• Vandraren av Nordman.
• Den där tjugan som man fick på lördagen som direkt spenderades på kiosken några gator ner.
• Snövit

Synd att jag hittils inte har kunnat hitta en bild på mellanmjölkpaketet... än. Rent musikaliskt har jag skapat en spellista som just för mig är oerhört nostalgisk, men förmodligen för några jämnåriga också.

Nostalgi!!!

Att Tim Burton skulle regissera en ny version av sagan om den lilla flickan i det märkliga landet var inte det minsta förvånande. Hela historien skulle passa honom som fickuret i kaninhanden. Det var inte utan höga förväntningar man vandrade in i Salong 3 med 3D-glasögon i hand. Förtexterna rullar, och Danny Elfmans ikoniska musik sätter stämningen tidigt in i filmen. Vi får möta Alice, 6 år då hon kommer till sin pappa efter en mardröm, där hon faller ner i ett hål och träffar underliga varelser. 13 år senare, strax efter hennes fars död, sitter hon i en droska på väg till en fest hos Ascot-familjen. Festen är i hemlighet en förlovningsfest för henne och Hamish Ascot, som ska fria till henne där och då. En mystisk liten kanin dyker upp, och Alice jagar denna till ett litet hål. Vi vet ju historien som följer.

Hela filmen osar Tim Burton, från de överdrivna karaktärsdragen till den underfundiga scenografin (Kuriosa: Titta på trädet efter Alice har krupit igenom den lilla dörren; ser du möjligen någon likhet till "The Tree of Death" från "Sleepy Hollow", en annan film från samma regissör?) Mia Wasikowska spelar hennes roll som en väldigt lugn och tankspridd karaktär. Hans radarpar Johnny Depp och Helena Bonham Carter gör inte illa ifrån sig i deras respektiva roller som Den Galne Hattmakaren och Den Röda Drottningen. Anne Hathaways rolltolkning av Den Vita Drottningen påminner vagt om karaktären Giselle från "Förtrollad" med sina händer i luften och smått euforiska sinnestillstånd. Musiken kör i samma fil med ett Alice-tema som löper jämnt och stadigt igenom hela filmen. Men något känns off. Även om sagan är byggd på så vis, och även om Burton försökte bygga upp en rimlig historia kring det hela, känns det som att saker bara händer och man som åskådare bara hänger på. Planteringarna kanske är mer subtila än vad min hjärna kan uppfatta, men än så länge är det här faktiskt min åsikt (de flesta filmer mår dock bra av en andra visning.) Generellt är filmen genomgående underhållande, särskilt scenerna där man får möta mesproppen Hamish och den sista striden i slutet. Appropå slutet. Det här blir det sista negativa jag skriver om den här filmen. Jag gillar inte riktigt slutet. Jag förstår hur Burton vill knyta ihop påsen genom att Alice blir som hennes far, och ännu bättre, tar över hans företag. Men sannolikheten i detta (även om filmen är märklig måste det finnas lite logik) känns allt för liten för att vara trovärdig. Moralkake slut gillar jag inte heller, något som den här filmen uppvisar (fast avvisningen av Hamish är inte annat än bra.) Detta är nog en förtjänst av Linda Woolverton, som tidigare skrivit manus till Disney-filmer såsom "Skönheten och Odjuret" och "Lejonkungen."

Jämförelser med den tecknade tolkningen av sagan är oundvikliga, och den senare utkomna utgåvan vinner i de flesta bemärkelser. Men just slutet, och den generella slumpartigheten i berättelsen är det enda som drar ner betyget.

/V

Som lovat kommer nu en lite mer utförlig beskrivning av vad som hände igår.

Det är lite drygt att driva omkring på House of Metal i någon timme innan allt drar igång. De första tio minuterna spenderades med att leta upp en garderobplats och sedan skaffa en asnice Between the Buried and Me-tröja.

Och så vandrade man planlöst omkring i Folkets Hus. Kikade in olika klädesplagg, cd-skivor, spelschema och en Guitar Hero-tävling där man kunde vinna 1500 i biljettpengar. Vi konstaterade senare hur tragiskt det egentligen är om man faktiskt spenderar hela House of Metal-tiden genom att tävla i Guitar Hero. Klockan 19:05 bar det iväg mot Studion där man astaggade BtBaM. Blev dock lite tråkigt att stå själv längst fram med en massa peeps omkring mig så jag gick ut. Efter bara någon minut träffar man äntligen på någon man känner. Jonathan. Och en herrans massa andra musikare to boot. Lite allmänt snack genomfördes och sedan trängde vi oss hyfsat långt fram för den första spelningen för kvällen på House of Metal.

Starttid: 19:30
Band: Between the Buried and Me
Längd: 45 minuter
Setlista: Between the Buried and Me - House of Metal 2010

• Fossil Genera - A Feed From Cloud Mountain
• Selkies: The Endless Obsession
• Disease, Injury, Madness
• WhiteWalls

Bäst: Selkies. Allting var snortajt.
Sämst: Ljudet i Studion har en tendens att låta pissigt då och då

Akten från North Carolina ställer sig på scen rätt på utsatt tid. Sångaren Tommy Rogers gör en kort introduktion av bandet och sedan blir bär det iväg med "Fossil Genera". Vaudeville-pianot som öppnar byts snabbt ut mot ett headbang-vänligt slideriff. Publiken hänger på förvånansvärt bra, bättre än vad man själv trott. Vips, så har 12 minuter passerat och Rogers börjar prata.

"This is a song from an album called Alaska. This song is called Selkies"

Vem som helst som har den minsta koll på min last.fm vet att den ligger väldigt högt uppe bland mina favoriter. När låten har nått sitt slut vet jag att det är något fel på det här bandet. Det ska fanimej inte gå att vara så där tajta. Jag menar, de flesta brukar improvisera lite grann eller spela nån not fel. Icke sa nicke. Till och med solot satt som en smäck. Två låtar följer, den första måhända inte är en personlig favorit, men jag kan inte säga att det inte var roligt att själv (och se de andra) försöka headbanga. Bandet avslutar med "White Walls", och precis i början kommer något högst oväntat. En goddamn mosh pit under BtBaM. Iofs så var de bara två, men vem som helst som varit på en metalkonsert vet att en moshpit har en tendens att åsamka skador på oskyldiga civila. Bandet når delen där han skriker ut låttiteln, och jag trodde fan att jag skulle bryta nacken. Låten tar sig mot sitt slut och de avslutar den på klassiskt konsertvis (jag hade dock velat höra den där pianomelodin på slutet av studioversionen, så *ävla snygg den är.)

Klockan 5 i 9 skulle August Burns Red spela, så vi började diskutera huruvida vi skulle spendera tiden. Det slutade med att Jonathan köpte ännu en tröja (han köpte två dagen innan) och så gick och han och spanade in Dead by April. Vi gick ganska långst fram, började headbanga när det blev lite tungt i låten, fick konstiga blickar från folket omkring och så gick vi. Spenderad tid därinne? Max 2 minuter. Vet inte var det va, men det var något med en av killarnas oversizade vita t-shirt som störde mig så in i bänken.

Eftersom Lamb of God skulle börja spela klockan 22:00 såg vi inte så länge på ABR (en halvtimme ungefär.) Vad jag upplevde var en övning i hur många breakdowns man kan klämma in i en låt. Den svarthårade galningen framför verkade uppskattade musiken i all fall. Och bandet hade energi. Man kan inte säga något annat.

Klockan är 21:40. Dörrarna till Idun öppnas. Sakta men säkert slussas man framåt in till den största scenen i Folkets Hus. Ett stort skynke där texten House of Metal projiceras på täcker scenen. Klockan är 22:00. Texten försvinner. Mustasch-musiken försvinner. Nu.

Starttid: 22:00
Band: Lamb of God
Längd: 90 minuter
Setlista: Lamb of God - House of Metal 2010

• The Passing
• In Your Words
• Set to Fail
• Walk With Me in Hell
• Now You've Got Something To Die For
• Ruin [osäker]
• Hourglass [osäker]
• Blacken the Cursed Sun [osäker]
• Dead Seeds [osäker]
• Broken Hands [osäker]
• Omerta [osäker]
• Grace
• Laid to Rest
• Contractor
• Vigil
• Redneck
• Black Label

Bäst: Deras scennärvaro, Set to Fail, Now You've Got Something To Die For och Laid to Rest.
Sämst: Ingen Choke Sermon. Den flintskallige moshpit-galningen som träffade mig i njurarna, tog stryptag på nån annan (med armen) och armbågade Jonte i bröstkorgen. Bland annat.

Genom högtalarsystemet ljuder introt till "The Passing". Skynket dras undan, och bandmedlemmarna ställer sig på scenen. Efter drygt två minuter leder låten in i "In Your Words" och konserten drar igång på riktigt. Publiken var i konstant rörelse praktiskt taget hela selitstan. Slog man inte hornen luften, så hoppade man, headbangade, höll sig vid sidan av mosh pitar eller försökte göra allt samtidigt. Sångaren Randy Blythe var bra på att hålla stämningen uppe. Han hyllade de band som de turnerade med (ABR, BtBaM, Behemoth och Job For A Cowboy), pumpade publiken till max och kallade oss motherfuckers. Och vi hurrade tillbaka. Även om In Your Words var en imponerade öppning, vrålade inte publiken med föränn i nästa låt, "Set to Fail". Låten satte igång den galna moshpiten i rörelse, en pit som höll sig åt vårt håll. Den lilla gruppen bestod kanske av tre-fyra pers i 20-årsåldern som i praktiskt taget varje låt knuffade omkring varandra.

Lamb of God vandrade igenom sin gedigna repertoar, och även om större delen var bestod av den senaste plattan Wrath och de undvek att spela från deras första så var det tveklöst en av de mest underhållande samling låtar jag hört på länge. Adrenalinet vaknade till liv när de började spela "Laid to Rest", en stående favorit hos mig. I låten Redneck beordrande han publiken att skapa en gigantisk "circle pit" som han kallade det. De avslutade kvällen med "Black Label" som är ökänd för att ha en Wall of Death precis i början. För er som inte vet vad det är, kan jag säga att publiken delas i två och sedan rusar de mot varandra. Idag var inget undantag.

"I will count to four. When I come to four, I want to see some crazy shit happen! One, two, three, FOUR!"

Kraschen var epic, och det var kul som f. Sedan gällde det väl att bara hålla sig vid liv tills låten var slut. Han tackade än en gång publiken och bandmedlemmarna börjar slänga ut lite saker som plektrum och trumpinnar. Jag hade tur och lyckades med nöp och näppe få tag i ett plektrum som hamnat på golvet, precis innan en tjej bokstavligen talat dök efter den. Detta plektrum visade sig senare vara bassistens och inom kort ville mamma sprita av plektrumet. "Du vet inte vars det har varit." Nä, mycket möjligt, men fortfarande!

Mörbultad, trött och glad tog man sig ut från Idun. Vi alla möttes upp och vi bestämde att hela bunten behövde:
A) Dricka.
B) Luft.

Coca Colan ur glasflaskan spred sig genom kroppen. Jag had inte druckit något från och med klockan halv 6 förutom ett par klunkar vatten från säkerhetskillarna. Sedan drog jag. Jag pallade inte att se Persuader. Jonathan berättade senare att han såg en låt. De hade playback på gitarrsolot och då drog han också.

All in all imponerade HoM, och jag kände jag borde ha gått på fredagen också. Oh well. Jag tackar er som har tagit er igenom det här superfeta inlägget.

Once again bevisar House of Metal varför det har bliviy så stort som det är. Idag hann jag två hela setlistor, sedan 4-5 låtar av ett annat band och sedan någon minut av ett annat. Händelseförloppet kommer jag (väldigt) förkortat att skriva ner här i punkform. Mer utvecklat kommer förhoppningsvis imorgon, med setlistor och smaskiga detaljer och bilder.

• 18:10 - Bussen kommer fram till Vasaplan, jag går till en bankomat, hämtar ut kontanter och äntrar golvet i Folkets Hus
• 19:30 - BtBAM drar igång.
• 20:15 - Efter många om och men drar jag och Jonte och kikar in Dead by April
• 20:55 - August Burns Red börjar lira.
• 21:30 - Vi drar till kön som leder in till Idun, och Lamb of God
• 22:00 - Lamb of God börjar att plöja sig igenom publikens öronskydd.
• 00:00 - Jag drar, då jag bland annat inte pallar att se ett power metal band avsluta House of Metal.

Som sagt, bilder och detaljer kommer med största sannolikhet imorgon! Just nu kan jag i alla fall säga att jag  har fått i mig litt efter-festivals-kost och tar det lugnt med mina öron genom att lyssna igenom soundtracket till Schindler's List.

/V

Faster if I had a choice
With every breath another death
Still so in love with your own voice
Idle threats to hide regrets
Excuses serve to bide the time
Cover tracks, double back
We summon silence so divine

Greeted with a thundering
absence of applause

Choke on your own words
Lies are venom in your veins
Burn from the inside
And never speak my name

Jesus complex, gag reflex
Trigger happy redundancy
No thrill, no chase, no saving grace
Hypnotic in monotony

Loaded with a salt rock shot
You say you're everything you're not
What might have been is all you've got
From here and now you're dead to me

Greeted with a thunderous
absence of applause

Choke on your own words
Lies are venom in your veins
Burn from the inside
And never speak my name

Nothing will ever erase
Or undo your disgrace
A lonely self-embrace
They've long forgotten you
Still cling to what it was
A lost and hopeless cause
Forever mourning your loss
They've long forgotten you

Murdered slowly in minute
increments of time
Pissing up a rope
Another moment passes by

Choke on your own words
Lies are venom in your veins
Burn from the inside
And never speak my name

/V

(btw, slutar copypasta in reklam i inläggen. pallar inte :P)

Annonser från BloggPartner

Annonser från BloggPartner

Om någon har någon som helst kunskap om symboler angående...

• Djävulen
• Ondska
• Bibeln i allmänhet
• Myter
• Legender
• Und so weiter

...så är det mycket välkommet att kommentera eller maila (eller prata med mig personligen, med tanke på att de som läser min blogg är väl folk jag känner :P.)