the puny human

Så det var väl kul på skolan idag då. Tyska först där man faktiskt lyckades skriva 5 meningar till. Sedan hål i fyra timmar som till större delen utspelade sig i fyra stycken fatboys i biblioteket. Skulle försöka skriva på referatarbetet. Gick inte riktigt jättebra. Tror det blev någon mening eller två. Istället satt jag och finslipade på en låt som jag har skrivit. Även om outrot är hur snygg-epict som helst kändes det lite konstigt då det bara tonades bort. Så jag la till en liten fräsig grej på en Archtop-gitarr med lite plusackord, minusfemmor och terser i baser. Lät förjävla snyggt om jag får säga det själv. Tänker på slutet på Opeth – White Cluster när jag hör det.

Nåväl. Sedan blev det lunch med teatrare. Man kan väl påstå att konversationer inte kan bli mer skruvade än vad de var då. Allt från att sparka ner katter från loftsängar till att falla ner från en stol och bryta nacken diskuterades. Efter det gick vi till scenen vid caféterian där vi skulle se på några framträdanden från först musiktreor plus några från Umefolk eller hur det nu va och sen ett sjumannaband från hela Europa som kallade sig Etno in Transit om jag inte tar fel. Och visst var de bra. Började spela en låt som visade sig sträcka sig till runt 30 minuter i längd. Och här påbörjas listan om varför Fernando äger:

• Då vi tittade på EiN passerade klockan 12:40. Cirka fem minuter senare vänder han sig om mot mig och gör dubbel tummen upp.
• Ännu några minuter senare frågar han mig när vi börjar.
• Han gjorde ett sadface när vi var tvunga att gå.
• Mot slutet av filmlektionen när vi diskuterade mitt kortfilmsmanus sa han åt mig att ladda ner filmen Eraserhead.

Självklart kan listan göras längre, men det här är ändå bara den här dagen :).

Efter skolan bar det då av till Mediamarkt! Har aldrig varit där förut, så det var sjukt nice att fara dit och bara kolla igenom. Var tvungen att åka i en proppfull buss till näst sista hållplatsen (fast det visade sig att det hade varit närmare att hoppa av från sista hållplatsen) och sedan promenera en bra bit. Men så kom jag dit! Och väl där drogs ögonen direkt mot det generöst stora musikutbudet. Efter många om och men (tro mig, många) mellan Lateralus av Tool, Defiance av James Newton Howard eller Sherlock Holmes av Hans Zimmer beslutade jag mig för Sherlock Holmes. Kände att jag behövde något mindre dramatiskt (än Defiance) och lite roligare (än Lateralus.) Nåväl, en annan gång.

Såg då förstås Melodifestivalen idag också. De flesta var väl ganska pfft. Fast dagens överraskning kom utklädd till Crucified Barbara som framförde "Heaven or Hell." Måste säga, den var faktiskt ganska bra. Och kvinnan gjorde en pinch harmonic under versen. Det har nog fanimej aldrig hänt under hela Melodifestivalens historia (eller det kanske det har, men inte lika coolt som här iaf.)

Skulle sitta och se "Kikis Expressbud" med Hannah, G och mamma. Jag gick efter en kvart. Jag vet inte varför. Som jag har sagt tidigare har jag ganska svårt för anime-filmer. Nåväl, snart ska jag se "I Am Legend." Känns som en bra film.

Festen är i gång. Två våningar nedanför. Jag kan säga att så mycket att det känns i kroppen. Själv sitter man och diggar PT och ser Gustaf göra trolldrycker i Harry Potter. Fast egentligen vill jag se King Kong. Från 2005 då. Inte för att jag har något emot den från 33. Men jag lyssnade igenom senare delen av soundtracket och HOLY SHIZZAZ vad bra den musiken är!

Kom på att jag skulle recensera Terminator 2. So here goes.



Filmen börjar ett smärre apokalyptiskt meddelande från Sarah Connor som berättar lite om hur framtiden kommer att se ut och hur hennes son (John Connor) är en viktig del i krigets framgång mot maskinerna. Sen poppar titeln upp och passande episk musik spelas i bakgrunden. Vi introduceras efter det till nutiden. Sarah Connor befinner sig på ett mentalsjukhus, John är en stökig liten skit som inte lyssnar på sina adoptivföräldrar och två maskiner skickas från framtiden. Cameron bygger upp tempot och lurar publiken allt mer. I en brutal introduktion till Arnolds karaktär (T-101) utsätter han i jakt efter kläder och transport några mc-snubbar för lite övervåld. Den andra maskinen (en T-1000 spelad av Robert Patrick) får vi reda på har i uppdrag att leta efter John Connor. Det "enda" han gör att ha ihjäl en polis och sno hans dräkt, varpå han också tar bilen och letar upp Johns hemaddress.  Så, eftersom Arnold är brutal och omänsklig så måste han vara the bad guy?

Eller?

I en scen då John är jagad av båda maskinerna har han plötsligt T-101 framför sig, och T-1000 bakom sig. T-101 tar fram hagelbössan och säger till John:

"Get down"

Våran kära gamla onda dödarmaskin är nu våran kära gamla goda dödarmaskin. Han har därför också mer dialog. Och därmed stöter vi på det första problemet med Terminator 2. I den första filmen yttrade han sig väldigt lite. Hans få-ordighet och brutalitet gjorde honom till en symbol för ondskan och maskinerna. Kalla och känslolösa. Nu är han fortfarande känslokall och en annan Terminator jagar våra hjältar till döden. Men nu har de ju T-101 på sin sida och den påträngade faran och hjälplösheten från den första filmen är näst intill bortblåst.

Nej nu verkar det som om jag hatar den här filmen. Vilket jag inte gör. Den är fortfarande väldigt, väldigt bra. Den nya T-1000 erbjuder många stridsscener som är otroligt spännade. Filmen avslutas klimaktiskt i en fabrik och sedan en rullande väg med en Sarah-monolog, precis som i första filmen. Bra, men inte lika bra. Kanske en millimeter sämre. 8/10

Låttipset för den metal-benägne: Lamb of God – In Your Words
Låttipset för den som inte är metal-bänegen: James Newton Howard – Prologue (har säkert tipsat om den här tidigare, men den äger fortfarande)

Det är nog den stora frågan. För helvete vad kul det var igår. Inte för att jag skulle blivit packad eller så, men vid 10/11-tiden sätter sig ett gäng i Choongens garderob (!) och har sin egen lilla fest där inne. Titelperson fick i sig lite mer än väl, och leverade flera klockrena citat under kvällen som passerade. Jag kommer dock inte skriva ner de flesta, med tanke på att de flesta är lite "you had to be there" för att de ska vara roliga.

Krille (till mig): Du har ju slips! (något jag hade haft hela kvällen)
Jag: Ja, du.
Krille: Då har ju vi likadan! (pekar på ett rött band som är hans, men som Jessica från teater har tagit)
Jag: Ja, eller hur?
Krille: Fast, hon har tagit den.
Jag: Mm.
Krille: Det var inte snällt.
Jag: Nej.
Efter en kort stunds tystnad tittar han någon annanstans och går iväg.

Ni kanske inte tycker att det där var så roligt. Men det var ju det jag sa. Eller hur?

Hursom så var det väldigt nice igår, med kakor och godis och bål och små roliga lekar. Vi lekte bland annat charader. Vissa av det man skulle göra var jävligt konstiga. Jag skulle göra först och främst Idol-Tove (som listades ut genom att jag formade bröst, sjöng och skakade frenentiskt med hela kroppen) och en långtradare (inte fattade jag vad det var för andra betydelse; Vet ni hur länge sen det var man hörde det uttrycket? Det användes ju typ i Eva & Adam och KP) som jag visade upp genom att göra ett stort mellan händerna och sitta och köra. Roligast var ju dock när Petter skulle göra Choongen. Han böjde sig ner en bra bit, drog ut sidorna vid ögonen och började gå på ett märkligt sätt. 5 sek. Jag lovar att det tog max 5 sek. Synd att hon inte var där vid tillfället ;).

Jag fotade inte fikat, men här kommer några bilder jag tagit för ett tag sen som jag inte orkat ladda upp. Än.


Är det bara jag som tycker att bilden ser lite märklig ut?


Mmmm... Fikat från när vi i tyskagruppen såg film och... fikade.


Mmmm... Ännu mera fika :D.

Låttipset för idag är: Jeff Loomis – Shouting Fire At A Funeral

/V

Oj, vad länge sedan det var jag skrev ett blogginlägg. 6 dagar sedan för att vara helt exakt. Man kan väl säga att jag bara inte tagit mig tid (jag inte säga att jag inte har haft tid, särskilt inte efter Gustafs arbete.)

Oh well. Så vad händer idag?
Ja huvudsakligen en Alla Hjärtans Dag fest hos Choongen då. Med största sannolikhet kommer det att bli väldigt, väldigt kul. Fast Nils är ju i Hemavan. Då funkar det ju nästan inte. A ja. Ska "samåka" på ettans buss med Malin, Elina och Tine (som blev en kul överraskning.)

Kommer in i feststämning genom att lyssna igenom Lamb of God – Wrath. Eller ja, kanske inte då. Men jag taggar House of Metal 5-6 mars. Har inte hört på LoG så himla mycket, men om man ska se bandet som headlinar så är det väl lite bra om man hört nåt mer än en låt av dem, inte sant?

Såg T2: Judgement Day igår. Måste fundera igenom det jag sett och jag ger er säkert en recension av något sorts slag imorgon.

P-A skickade en video på MSN. Så in i helvete rolig!

Igår kan man väl säga att jag gjorde att gigantiskt genrehopp. Först ut blev det ju animefimen Ponyo, och sedan Terminator. Och båda filmerna var överlag makalösa. Que wall of text:



Jag har svårt för att sätta mig ner och se japanska filmer. Fråga mig inte varför, för jag har ingen som helst aning. Ponyo är ännu en film av Hayao Miyazaki som gjort sitt namn känt med filmer såsom Spirited Away och Det Levande Slottet. Detta är då hans tolkning av HC Andersens saga Den Lilla Sjöjungfrun. I en bubbla mitt i havet lever Fujimoto, som styr och har sig i havet. En guldfisk bestämmer sig för att lämna bubblan och se vad som finns utanför. Hon hittas av en liten pojke vid namn Sosuke. Detta lägger grunden för en helt makalöst rolig och otroligt gullig film. När Ponyo far omkring som ett litet jehu och övertaggar allt, är det svårt att inte le. Musiken i en film är till stor anledning till om filmen bär eller brister. Men utan att försaka Ponyos barnsliga natur, skapar Joe Hishiashi ett storslaget soundtrack. Men trots det är den definitivt mycket barnvänligare än hans prisbelönta Spirited Away. 8/10



Terminator är som sagt, en helt annan femma. Men oj, oj, oj så bra den var. Arnold Schwarzenegger spelar titelmaskinen som är skickad från framtiden för att eliminera den högst ovetande Sarah Connor, och den passar honom som de fingerlösa handskar han bär. Linda Hamilton gör i min mening en väldigt bra rollprestation som Sarah, som tydligen är en av de viktigaste personerna i människornas historia. Hon är därför inte ensam. Kyle Reese skickades från framtiden av motståndsrörelsen för att skydda henne. Spänningen är högst påtaglig under större delen av filmen. Detta var förmodligen något som James Cameron hade planerat (och planerat bra), men slutet var en av de mest nervpirrande sluten i historien. Något som också gör filmen bra, är att det faktiskt finns en vettig anledning till att han aldrig dör, till skillnad från filmer såsom Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren och dess uppföljare. Enda minuset jag kan dela ut är till musiken. Medan den rytmiska identitet som Brad Fiedel skapade för Schwarzenegger är väldigt minnesvärd, måste jag påstå att det faktum att musiken skrevs under 80-talet är väldigt märkbar och känns lite malplacerad med alla sina syntmelodier. Men hursom. Det finns en anledning till att filmen har 100% på Rotten Tomatoes och 84 på Metacritic. 9/10.

Sådär. Hoppas ni tog er igenom mina entusiastiska recensioner :D.

Låttipset är då Devin Townsend Project – Numbered!

/V

Så drar det igång igen, Melodifestivalen. Och man kommer väl att kika på't. Annars får man ju inget godis heller. Det enda bidrag man egentligen taggade var ju Pain of Salvation. De brukar ju vara ganska bra annars, men nu är det väl tydligen nån himla rockballad som de gör. Meh-faktorn är through the roof. Nåväl. Jag blev ändå lite glad i hjärtat idag när Spotify hade signat något kontrakt med Century Media så att de fick tillgång till hela deras katalog, vilket resulterar i sjukt najsig musik.


Pain of Salvation

Och så har man då sett en och en halv timme klassisk pianomusik live. Rent generellt var de som spelade väldigt bra (fast jag tyckte synd om hon som spelade River Flows In You), men mest sken ju förstås Gustaf och Anja spelade efter honom. Han spelade nån Fantasie i D-moll av Mozart, medan Anja spelade något från Romeo & Julia-baletten samt en etyd i D#-moll. Helsnyggt alltihop.

Inlägget avslutas några timmar efter dess tillkomst. PoS ägde som stryk och kom faktiskt vidare till andra chansen. VKs recensent var lite konstigt måste jag säga. Resten av bidragen var väl helt okej med Melodifestival-mått mätt. Höjdpunkterna var ju då Road Salt (som låten hette) och programledarna. Oscar vinnande skådisen Dolph Lundgren utgjorde en stor del av programledarnas skämt och fick inte dåligt med scentid, bland annat ett helt framträdande av A Little Less Conversation (fullgjort med dansare, playback och Dolph som visar upp sin chops - bokstavligt talat.) Nu är ju festen igång, precis som Fernando sa att den skulle vara. Nu ska jag inte uppehålla mina filmtittarkompanjoner och lämna datorn för Ponyo, för att sedan återvända till den och se den första Terminator filmen (Terminator: Salvation igår var minst sagt en besvikelse)

Låttipset ladies and gentlemen: Into Eternity – Spiralling Into Depression

/V