the puny human

Nu äntligen ligger soundtracket till "Prince of Persia: The Sands of Time" uppe på Spotify! Spenderade mertiden av timmarna innan middagen med att ligga utfläkt på vår ryamatta med kuddar ute på balkongen och bara lyssna igenom alltet. Det dök faktiskt inte upp någon reklam förän efter typ tionde spåret eller nåt (något som förvånade mig ganska mycket; Spotify har en tendens att lägga fyra reklamer på raken med fyra låtars mellanrum.) Hade ingen direkt koll på vars jag var i albumet. Var ganska nice det också.

Så hur är det då? Nja, inte det bästa jag hört precis. Gregson-Williams har också komponerat soundtracket till Kingdom of Heaven, ett släpp som står väldigt högt i min bok. Ni som har sett typ, någon av "Pirates of Caribbean"-filmerna och lyssnat lite grann har du ett ganska bra hum om hur det kommer låta. Förstås, lite mer exotiskt med inslag av soloinstrument som låter otroligt snygga. Men något som stör mig rejält är de elektroniska inslagen. Basförstärkning kan jag greja, men elgitarrer och syntetiska trummor i mellanöstern för hundrasjuttielva år sen? Är lite tveksam till det (guran dykar dock bara upp i ett eller två spår, tack och lov.) En stående favorit sen förhandslyssningen är fortfarande "Ostrich Race." Mer befäst i sina platser är "The Prince of Persia" och "Destiny" som avslutar historien på ett sprängfyllt ackord, såsom det bör. Efter filmmusiken tar "I Remain", eftertextmusiken av Alanis Morisette. Det är förstås ingen favorit å min sida, men blir glatt överraskad i jämförelse med till exempel "I See You" från förra årets bombardemang-succé "Avatar." Men såhär i förhand ger jag "Prince of Persia: The Sands of Time" ett skapligt 6/10. Får se hur det passar ihop med filmen på lördag (kommer att dissa slutklämmen av Kulturnatta förmodligen)!

/V

Är tillbakakommen efter Grubberevyn (eller ja, har varit det ett tag men har faktiskt varit social med folk här.) Kom en kvart för sent men tror inte jag missade nåt viktigt. Det var väl inte... den bästa precis. Teatern (på den lilla scentid de fick; jag svär att det var totalt 5 min max) var inte särskilt stark, dansen var *host* ähem... lite tveksam och musikarna kunde man ha önskat att de rört på sig lite mer. Var lite grann "nu sjunger jag, okej, då gör jag bara det. okej, nu sjunger jag inte, nu ser jag totalt osäker ut på scen och gör intet för att liva till det" stuk på det hela. Personligen hade jag velat försöka leva mig in i låten och hitta något i texten som jag kan koppla till. Men om det bara är låtar som "Smells Like Teen Spirit" så är det ju bara att rusa omkring och ösa energi omkring sig. Take back and redo. Med det sagt, var det ju inte helt utan höjdpunkter. Vissa skämt nådde faktiskt ut, t. ex. det om lajvare och det om internetmobbning via Apberget. Sen finns det ju visst en smått gudabenådad gitarrist som egenhändigt lyfte mina mungipor från här till evigheten. Hans gitarrsolon under "Beat It" och "Hold The Line" var kvällens höjdpunkter, utan tvekan.

Album: Star Wars Episode I: The Phantom Menace
Artist: John Williams
Genre: Filmmusik
År: 1999
Betyg: 9/10

Idag har jag fått soundtracket till "The Phantom Menace" och 2CD utgåva av Gladiatorsoundtracket. Hittils har jag bara hunnit lyssna igenom Star Wars-soundtracket (vilket, BTW, lämnar mig 4 stycken album till och min Star Wars soundtrack-samling är komplett) och det är inte oväntat väldigt, väldigt bra. Det saknas dock en viss mängd musik, bland annat några framföranden av Force-temat (om du inte vet vad det är, kolla upp scenen där Luke tittar mot de två månarna i A New Hope.) "Duel of The Fates" är ett väldigt majestätiskt och imponerade spår, som faktiskt släpptes som en singel och musikvideo för att promota soundtracket. Det snabba stråkostinatot (ett mer klassiskt och finare ord för riff) skickar rysningar genom ryggraden, likaså gör själva melodin när den väljer att dyka upp. Dessa tillfällen till trots är inget emot tonartshöjningen ungefär mitt i låten. Nästan gregoriansk kör och rullande bygger upp inför två finaler. Det andra och förmodligen största temat är Anakin's tema som är bäst presenterat i spåret "Anakin's Theme." Temat är väldigt harmoniskt och lugningivande, men vi alla känner till Anakins historia (alla förutom Elina.) Något som Williams gör som är oerhört smart och en väldigt snygg hint är att i slutet av varje framförande av temat spelar han en liten bit av "Imperial March" från Episod V. Actionmusiken är vad man kan förvänta sig av honom, det vill säga hög-kvalitativt kaos. Ett lysande exempel är spåret "The Droid Invasion and The Appearance of Darth Maul", som i den tidigare delen använder sig flitigt av ett "armé-tema," en militaristisk march i samma anda som den hjälmbärande sithens tema. Williams vänder sig inte allt för länge åt det komiska hållet, och dessa tillfällen involverar till större delen scener med allas vårat hatobjekt Jar Jar Binks. Inte helt ologiskt hittas det första exemplet i spåret "Jar Jar's Introduction and The Swim to Otoh Gungha"

Med "The Phantom Menace" lyckas John Williams fånga äventyret, spänningen och det onda i en genialisk kompott. Det enda som faktiskt drar ned betyget är frånvaron av visst material från albumet. Man ska egentligen inte klaga, då albumet är laddat med strax över 74 minuter musik. Möjligheten finns att studion valde att klippa bort "överflödig" musik, som framförandet av Force-temat när Anakin lämnar Tattooine, eller när Obi-Wan hänger mot en avgrund och lyckas hoppa upp, dra till sig Qui-Gons lasersvärd och dela ut ett fatalt slag deras fiende. All in all är detta dock ännu en imponerande samling spår, som endast tappar på grund av saknad musik.