the puny human

Efter att ha annonserat att det faktiskt är han som är Iron Man, har Tony Stark (Robert Downey Jr.) uppnått något som kan likna en guda-status. Men på insidan plågas han av att han blir alltmer förgiftad av det som håller honom levande. Samtidigt vill Ivan Vanko (Mickey Rourke) utkräva en mycket personlig hämnd, av anledningar som sträcker sig till historien om deras fäder. I och med att Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) görs till VD för Stark Industries, anställer Tony Natalie Rushman (Scarlett Johanson) som inte riktigt är den hon verkar vara...



Jag gillade Mickey Rourke som ryss-skurken Ivan Vanko, med säkerhet filmens starkaste skådespelar-insats. Hans uttal och hur han beter sig får en ändå att tycka om honom, nästan sympatisera med, på nåt speciellt sätt. Sen är det väl inte helt fel att ha med typ en av världens snyggaste kvinnor, alias Scarlett Johanson i sin film. Hon är ju så snygg så att jag smäller av. Hennes skådespeleri är dugligt; det lämnar inget intryck att ta med dig efter filmens slut, varken positivt eller negativt. Robert Downey Jr. gör ju aldrig fel när han drar på sin naturliga, allsmäktiga charm, även om den inte funkar lika bra som den gjorde i förra årets Sherlock Holmes, eller Iron Mans första live-action filmatisering. Gwyneth Paltrow gör en bättre insats än de flesta, men trumfas fortfarande av Rourke. Castingen i birollerna bär också en viss del av filmens charm. Jon Favreau som Happy, Jon Slattery som Tony Starks pappa och Clark Gregg som SHIELD-agenten Phil Coulson är smått underbara val; jag kan inte låta bli att små-le för mig själv när Richard från "The New Adventures of Old Christine" snackar om att tase-a folk och utföra hemliga uppdrag.



Musiken av John Debney är väldigt underhållande. Elgitarrerna, som spelas av Tom Morello, passar bra in bland orkesterns andra instrument, och blir aldrig utstickande eller "awkward". Det ligger lite mer tankeverksamhet bakom den här filmens musik än den första, som skrevs av Ramin Djawadi. Instrumentationerna, melodierna och framförallt orkestreringarna är mycket mer underhållande och på ett sätt, originella, än föregångaren. Vad som däremot saknas är ett övergripande tema för Iron Man själv. Det verkar dyka upp på slutet, men då är det ganska poänglöst. Den som får den starkaste musikaliska identiteten är än en gång Ivan Vanko, som backas upp av ryska manskörer, som trots klichéfaktorn funkar otroligt snyggt och effektivt.



I överlag är Iron Man 2 inte en dålig film. Sämre än sin föregångare, må så vara, men inte dålig. Mickey Rourkes Ivan Vanko ger filmen kraft och tack vare fantastiskt skådespeleri blir man genuint intresserad av den ryske skurken. Våra hjältar och hjältinnor gör inga Oscarsvinnande insatser, men det är skapligt och du får inte AIDS i ögonen. John Debneys musik är intressant och har nog med coolhet för Iron Mans karaktär, men saknar tyvärr en övergripande identitet för Stark och hans alter ego. Förväntar du dig en film på samma nivå som den första "Iron Man" lär du bli besviken, men om du förväntar dig en underhållande film som knappt kräver någon hjärnaktivitet överhuvudtaget så har du hittat rätt.

/V

P.S. Vet ni hur många gånger jag ville skriva Ivan Drago istället för Ivan Vanko? D.S.

På en färjetur ut till ön El Hierro försvinner Marias son Diego. Tre år senare får hon senare får hon ett samtal om att man har hittat hans kropp. När hon börjar gräva djupare upptäcker hon att vissa saker bör lämnas ifred.

Hierro är en spansk film från 2009, regisserad av kortfilmsregissören Gabe Ibáñes. Fotot är mycket vackert, med många surrealistiska bilder på vatten, som är ett genomgående element i hela filmen. På ett sätt eller ett annat så finns det nån form av vatten med i varje scen. Elena Anaya ger ett väldigt trovärdigt porträtt av en skärrad kvinna som desperat försöker hitta sin son vid liv. Musiken av Zacarías M. de La Riva växlar ofta mellan pianospel som inger en flytande känsla och lite tyngre, mer melodramatiska ackordskiften på stråk. Spänningsscenerna använder sig utav "hoppande" lågt stråk, som känns fräscht i jämförelse med många standardmetoder för likartade filmer.

Det enda jag kan anmärka är att slutet ganska väntat, och vissa plot-holes här och var. Annars är det en väldigt snyggt gjord film som jag skulle rekommendera till de flesta.

Mitt jobb är:

• Tröttsamt.
• Tacklöst.
• Dåligt betalt.

Men, min arbetsgrupp är däremot väldigt kul att ha och göra med och det gör väldigt mycket i hur mycket jag trivs på jobbet. Hade jag haft en pissig grupp så hade väl jobbet varit... ja det ska vi nog inte tala om. Jag har också en väldigt trevligt och down-to-earth handledare. Är nästan glad att jag inte fick den andra gruppens. Hon är lite väl barsk och regelstrikt för min smak X).

Och ja, som ni förmodligen listat ut så har jag sett "Knowing" idag. Kort och gott: Den börjar bra, sluttar lite grann mot mitten och dyker rätt ner till botten av Marianergraven mot dess sista minuter. Storyn spårar liksom in absurdum. Alltså, typ 2/5. Det kanske är en absurd tanke, men det känns som om jag är en av de få som diggar Nicolas Cage. Jag vet inte vad det är, men han har en viss utrsålning i sina roller som jag inte kan låta bli att smått imponeras av.



Musiken är däremot inte fy skam. Marco Beltrami, som samarbetat med regissören Alex Proyas i filmatiseringen av "I, Robot", återvänder till kompositörsrollen och gör än en gång en duglig, om ibland också riktigt imponerande insats. Musiknörden i mig stortjöt av total nörd-lycka när den upptäckte att ett större "spänningstema" går i 13/8, som tydligast uppvisat i spåret "New York". Filmens avslutande minuter släpps Beltrami lös helt och hållet i en fullkomligen underbart grandios final.



Nej nu ska man väl lyssna lite mera, käka nåt och gå och lägga sig; man kan ju ändå inte vända på dygnet helt och hållet en lördagkväll XP.

/V

Såg filmen Cracks igår natt. Har velat se den ett bra tag, just på grund av Eva Green (som är en råduktig skådespelerska, make no mistake) är med och lite grann att Javier Navarette hade skrivit musiken (han skrev musiken till Pans Labyrint.) En ganska bra film faktiskt, även om man var lite skeptisk till att börja med, då den har 37% på Rotten Tomatoes (fast på bara 19 recensioner och inga toppkritiker.) Filmen utspelar sig på en strikt internatskola endast för tjejer. Eva Green spelar den lite enigmatiska simläraren Miss G som är mycket omtyckt av alla hennes elever. Di Radfield däremot, spelad av Juno Temple, tycker om hennes lärare lite mer än alla andra. En dag kommer en ny elev till skolan, spanjorskan Fiamma, spelad av Maria Valverde. Allt eftersom tiden går blir Miss G mer och mer besatt av henne, och tappar fokus på resten av simklassen. Denna besatthet är däremot inte besvarad av Fiamma, som äcklas av henne och ser igenom hennes hycklerier och lögner. Samtidigt har vi Dis förälskelse till Miss G, och eftersom att hon ser hur hennes simlärare mår allt sämre dag för dag, gör hon följaktligen Fiammas liv till ett helvete.

Vi har alltså ett triangeldrama.

Det finns, såklart, mer att skriva om filmens händelseförlopp, men skulle jag berätta det skulle jag möjligen förstöra filmen för er. Cracks tog en tid att smälta efter att eftertexterna rullat klart. Jordan Scott, som är dotter till Ridley Scott som också (bland många andra) producerade filmen, har regisserat en mycket långsam, sjudande historia baserad på en roman av Sheila Kohler. Hon har skapat en atmosfär som blir allt tyngre och mer olyckbådande ju längre tiden går. Det är få gånger jag verkligen upptäcker och njuter av bra skådespeleri (jag har lite lättare att identifiera taskiga skådespelare däremot) men Eva Green bevisar än en gång att hon är en av Hollywoods bästa skådespelerskor. Det finns inte många som kan se så miserabl och trasig ut som hon kan. Hennes gradvisa övergång från lyster till mörker, från glädje till depression är igenom hela filmen mycket påtaglig, och det finns en trovärdighet som är få förunnade. Hennes medskådespelerskor är inte så dåliga de heller. De ligger förstås inte på samma nivå som Green, men Juno Temple och Maria Valverde gör ett mer än dugligt jobb i sina roller (jag tror aldrig att jag har sett någon med en så känsloladdad blick som hennes; ögonen riktigt skär igenom allt de möter.)

Det är däremot nånting som gör att Cracks inte når skyarna. Den i överlag lättsamma musiken av Navarette med piano, stråk och ett obligatoriskt blåsinstrument då och då känns närmast identidetslös. Det blir aldrig näst intill aldrig ett riktigt crescendo i musiken, utan instrumenten ligger liksom på samma nivå genom hela filmen. Fast man kan ju inte klandra honom för att ha slagit huvudet på spiken och lyckats i de gladare scenerna förmedla den pittoreska känslan som är så inhemsk i den typ av brittiska landskap och byar som filmen utspelar sig i. Filmen är i sitt fotografi mycket stillsam, vilket inte förvånar särskilt mycket då Jordan Scott har en bakgrund som stillbildsfotograf, och har i sin regidebut haft svårt att skaka loss den mentaliteten. En jaktscen mot slutet av filmen saknar den geniuna känslan av terror och skräck som upplevs. Det och musikens avsaknad av pondus i Cracks tyngre scener drar ner betyget på en annars sevärdig film.

I en rent subjektiv och högst personlig bemärkelse har filmen haft samma känslosamma effekt på mig som "Final Scene" ur filmatiseringen av Sweeney Todd. I alla fall Gustaf borde veta vad jag pratar om här. En tung, eftertänksam känsla som slår en knop i magen och inte släpper på ett bra tag.

/V

"The Wolfman" hyrdes av Eriksson som tvingades ut i regnet till Ica Berghem för att få tag på den. Jag var faktiskt ganska taggad på att se den. Men ack, den sög. Det första, och om inte största, misstaget de gjorde i filmen var att visa varulven typ det första de gör. Vars finns spänningen då, om publiken redan vet hur monstret ser ut? För jag menar, den går inte att hitta någon annanstans. Sedan verkar Anthony Hopkins helt slutkörd och som om han spelade sin roll på tomgång. Benicio del Toro gör väl ett ok jobb med att porträttera vår smått plågade huvudperson. Emily Blunt gör sitt bästa med vad hon har att arbeta med, vilket inte är mycket. Hon blir ett våp, kort och gott. Ett tag trodde jag på fullaste allvar att man faktiskt gjorde så kassa specialeffekter nuförtiden. Men jag kom sedan på att det här faktiskt är en remake, och det faktiskt kan vara en liten hyllning till filmer från den tiden.

Det är inte lätt att dela ut plusmedaljer till den här filmen. Men en går åtminstone till den konstanta, påträngande gråa tonen igenom hela filmen. Sedan förstås, nörd som jag är, kan jag inget annat än lovorda filmmusiken som skrevs av Danny Elfman. För hela kalaset har han skrivit ETT tema, som han sedan vrider och vänder på för att det ska passa filmens olika scener. Ni som har sett filmerna "Bram Stoker's Dracula" och "Sleepy Hollow" kommer att känna igen er, då tidigarenämnda film har varit en tydlig inspiration och senarenämnda har samma tryckta stämningen (liten by hotas av en illvillig fara någon?)

Nej, i överlag är "The Wolfman" en av de sämre filmer jag har sett. Till och med slutet är dåligt. 35 spänn helt åt fanders. Fast Eriksson tyckte om den i alla fall. Inte "10 av 10, häftiga specialeffekter", men nåt i den stilen. Jag? 3/10.

Redan den första "Spider-Man" filmen var ett imponerade och inte minst underhållande verk. Förväntningarna inför den andra var givetvis skyhöga. Livet för allas vår grannpojke Peter Parker leker minsann inte. Han har brist på pengar, och hans superhjälteliv sätter käppar i hjulen för hans kärleksdito. Samtidigt går ett fusionexperiment, lett av Dr. Otto Octavious, mycket snett och kaos råder snart i staden.

Praktiskt allt i den här uppföljaren överstiger ettan med hästlängder. Än en gång briljerar Danny Elfman med sin fantastiskt upplyftande superhjältemusik. Han introducerar självklart också ett tema för skurken i filmen (som är på åtta noter, något som var helt menat enligt han själv.) Jag kan, för en gångs skull, inte komma på något direkt fel på filmen. Tobey Maguire, Kirsten Dunst och Alfred Molina skiner i sina roller som hjälten, kärleken respektive fulingen. Det finns bara en efterhängsen känsla i magen som hindrar filmen från att nå skytopparna. Har du inte sett den än, då har du verkligen missat något. 9/10.

/V

För en ungefär 10 minuter sen rullade eftertexterna på "Sherlock Holmes." Inte en dålig, faktiskt ganska bra. Dock inte en film för den tänkande mannen, något den heller inte försöker vara. Den tillfredställer alla behov hos en genomsnittlig åskådare; action, kärlek och en helt överpompös bad guy med monstruösa planer. Det är en ren fröjd att se Robert Downey Jr. leverera klipskheter till sin medman Dr. John Watson, inte lika bra spelat av Jude Law. Det alltid förestående kärleksintresset spelas av Rachel McAdams, mest känd för sin roll som Regina i "Mean Girls." Hennes skådespelarinsatser sträcker sig inte över det generellt halvlåga strecket som filmen lägger, och Mark Strong som Lord Blackwood gör inte något åt det strecket heller. Musiken av Hans Zimmer kan bitvis dateras bak till 1700-talets bakgator i England. Lite kuriosa är att han och hans crew faktiskt pajade ett piano för att få det där pubaktiga ljudet från pianot. Mycket känns som om man hört det förut, fast med en lite unik ton. Orkar inte skriva mer på den här recensionen, egentligen. 6/10

/V

Blev ändå hyfsat många filmer igår kväll. Tre för att vara exakt. Under mer sociala förhållanden såg jag, Erik och mami "The Mummy". Det är ju lätt den bästa i serien. Inte på långa vägar lika bra som, säg, de flesta Indiana Jones-filmerna ("Temple of Doom" räknas bort.) Men jag tycker att Brendan Fraser gör sig väldigt bra som en snabbkäftad krigshjälte som ändå har ett hjärta av guld. I överlag fungerar filmen ganska bra som något man inte behöver engagera sig så mycket i (orkar inte skriva en vettigare recension på den här.) 7/10

Sen blev det vampires galore. Först ut blev "Bram Stoker's Dracula" från 92. Var det en bra film? Jag vet inte riktigt. Så här efter första gången är jag inte imponerad. De lite surrealistiska sekvenserna vinner inga extrapoäng hos mig, spänningen försvinner lite för att man visar för mycket av det övernaturliga. En del av tjusningen med boken är just det att Draculas attacker inte berättas i sig, men att folk ovetandes noterar märkliga händelser. Den psykologiska aspekten i att man vet att något hemskt och onämnbart sprider skräck. Ett stort minustecken är Keanu Reeves rollprestation som känns stel och delvis krystad vid vissa tillfällen. Något bättre skådespeleri visar sig i form av Gary Oldman som titelfiguren och Anthony Hopkins som Abraham Van Helsing. I och för sig kanske inte ett Oscarsvinnande framträdande, men jag diggar karaktärerna. Men overall, blir det typ 5 eller 6/10.

Nästa vampyrfilm blev klassikern "Nosferatu" från 1922. Väldigt mycket bättre än ovan nämnda rulle. Nosferatu formligen osar stämning, förmodligen till följd utav att det är en stumfilm som inte kan berätta med mycket mer än det vi ser och musiken i bakgrunden (den sparsamma dialogen existerar i form av bildrutor.) Vi får läsa brev och mycket olycksbådande anteckningar om filmens antagonist. Musiken till Nosferatu låter väldigt mycket som en klassisk symfoni (undertiteln "A Symphony of Horror" är inte för inte.) Den är näst intill konstant och spelar en mycket stor roll i förmedlandet av känslorna i scenerna (skådespelarna, som inte kunde framföra sina dialoger själva, spelade likt teatermänniskor över, ibland på gränsen till det komiska, men det fungerar.) Den mer övernaturliga aspekten hos filmen krävde förstås specialeffekter, i form av stop-motion. Det hackiga sekvenserna har en viss charm och fungerar så pass bra att det inte är något som får en att tänka negativt om filmen. Användandet av skuggor i filmen är otroligt stämningsfullt och skickar mysrysningar genom ryggraden. I överlag är Nosferatu en mycket bra film som jag varmt rekommenderar att alla ser. 9/10

/V

Christopher Nolan återvände 2006 till filmscenen ett år efter storsuccén "Batman Begins." Tillsammans med "Illusionisten" och "Scoop" gjorde "The Prestige" 2006 till ett filmår med magi i förgrunden. Christian Bale och Hugh Jackman gestaltar Robert Angier och Alfred Borden, två aspirerande illusionister och vänner. En olycka på scen med dödlig utgång lägger grunden för en blodig rivalitet som är dömd att sluta i katastrof. Michael Caine spelar mentorfiguren Cutter och Scarlett Johanson tar sig an rollen som den opålitliga Olivia Wenscombe. Även David Bowie sticker in sitt huvud, som den excentriske Nikola Tesla, någon som faktiskt funnits på riktigt. I överlag är det starka rollprestationer, särskilt från Bale och Jackman.

Nolans metod från "Batman Begins" att visa en tydlig bakgrundshistoria har tagits ett steg längre till något som sammanhåller hela filmen. I nutiden sitter en av våra huvudpersoner i fängelse, åtalad för mord på den andre. I dåtiden utspelar sig bakgrunden till detta brott, och på ett smart sätt når dåtiden ikapp med nuet mot filmens rafflande final. David Julyans filmmusik är enkel, för mycket så, för den når inte upp till samma intelligensnivå som finns i resten av filmen.

Något som bröderna Nolan har gjort bra är att de leker med gränserna för gott och ont. Den sympati som kan ha väckts vid handlingens början är mot slutet ett minne blott. Angiers och Bordens gränslösa hat leder dem till att utföra allt fasansfullare dåd som deras motiv inte rättfärdigar. Ska man dra en linje någonstans, så ser jag antagonisten i Bales karaktär. Vilket gör att slutet känns lite missvisande. Och appropå slutet, så är det den där lilla fläcken på en annars magnifik sol. Det är hyfsat smart, utan tvekan, men att få hela historien förklarad för sig under filmens sista minuter påminner (och inte så lite) om Hercule Poirots slutklämmar. Då börjar man ju undra, hade den kunnat sluta på ett annat sätt? Och utan att gå in på större detaljer kan jag nog säga, förmodligen inte.

"The Prestige" är ändock en smart, stark och imponerande film som alla bör se. För att inte missa en minsta handvänding, hörsamma Alfred Bordens fråga: "Are you watching closely?"

/V

Så efter att ha låtit den ligga på min hårddisk ett bra tag var det väl äntligen dags att beskåda det andra tillskottet i filmversionerna av Stephanie Meyers tveklöst framgångsrika serie Twilight. Och redan tidigt i filmen upptäcker man ett varningens finger; du måste antingen ha läst eller sett den första delen av historien, annars kommer du att ha lite smärre problem med att förstå saker som händer eller refereras till. Så hur är filmen annars då? Tveklöst sämre än föregångaren. Och då ska du hålla i åtanke att den var ganska medioker. Allas vår älskling Edward Cullen (Robert Pattinson) bestämmer sig för att lämna Bella (Kristen Stewart), i syfte att skydda henne. Safe to say går hon och blir bananas, och efter en rad incidenter utvecklar hon en relation till den smått klumpigt uthuggne Jacob Black (Taylor Lautner.) Och då är det ju självklart att int fan är han normal heller. Vår kära vän visar sig vara en varulv, som passande nog är enemies for life med vampyrer.

Jag är lite fundersam över vad regisörren (Chris Weitz) kan tänkas vara mest stolt över i filmen. Är det scenografin? Ljussättningen? Musiken? Eller är det skådespeleriet? För den här filmen är utan tvekan ett lågvattenmärke på de flesta punkter. Det kryllar av slo-mo effekter i hela tiden. Är det inte under filmens utspridda slagsmål så har vi långa, näst intill olidliga tagningar av Edward. Det är tydligt att masshysterin kring Robert Pattinson sådde något hos filmmakaren, för är det inte vampyrsnubben så är det varulven. Och skådespeleriet från huvudpersonerna är stundtals så dåligt att magen drar ihop sig. Vi får se alltifrån monotont leverade repliker genom hela filmen (läs: Robert), grunt-faces när man ska vara seriös (läs: Taylor) och så taffligt överspelande känslor som möjligt (läs: Kristen.) Både Pattinson och Stewart har en potential att liksom, go beyond medelmåttighet. Jag är däremot osäker när det gäller Lautner, han utstrålar liksom en dork-känsla jag inte kan skaka av. Den riktigt vuxna ensemblen är egentligen inte några att klaga på. Michael Sheen i särskildhet levererade en väldigt bra prestation som den aristokrat-liknande Volturin Aron.

Men där filmen verkligen lyser, fullkomligen strålar, det är musiken. Och då talar jag inte om den fruktansvärda samling mainstream-rock låtar som verkar dyka upp var femte minut. Nej, jag talar om filmens originalmusik skriven av den franske kompositören Alexandre Desplat. Han förkastade allt vad den förra filmen hette och blåste nytt, finstämt liv i historien. Kärlekstemat för huvudparet är väldigt svepande, och tar självklart några vändingar åt det mer "läskiga" hållet. Utan tvekan klarar musiken av att stå på sina egna ben utanför filmen.

Sammanfattningsvis är New Moon, tvärtemot den första, faktiskt en dålig film. Som ett kärleksdrama med inslag av vampyrer, varulvar och annat påhitt, skulle New Moon om man tagit kreativa friheter haft en otrolig potential. Istället dras filmen ner av taffligt skådespeleri, gräsliga actionscener och onödiga rocklåtar mitt i allt. Men om det är sånt du diggar, så är det väl bara att hugga in.

/V

Att Tim Burton skulle regissera en ny version av sagan om den lilla flickan i det märkliga landet var inte det minsta förvånande. Hela historien skulle passa honom som fickuret i kaninhanden. Det var inte utan höga förväntningar man vandrade in i Salong 3 med 3D-glasögon i hand. Förtexterna rullar, och Danny Elfmans ikoniska musik sätter stämningen tidigt in i filmen. Vi får möta Alice, 6 år då hon kommer till sin pappa efter en mardröm, där hon faller ner i ett hål och träffar underliga varelser. 13 år senare, strax efter hennes fars död, sitter hon i en droska på väg till en fest hos Ascot-familjen. Festen är i hemlighet en förlovningsfest för henne och Hamish Ascot, som ska fria till henne där och då. En mystisk liten kanin dyker upp, och Alice jagar denna till ett litet hål. Vi vet ju historien som följer.

Hela filmen osar Tim Burton, från de överdrivna karaktärsdragen till den underfundiga scenografin (Kuriosa: Titta på trädet efter Alice har krupit igenom den lilla dörren; ser du möjligen någon likhet till "The Tree of Death" från "Sleepy Hollow", en annan film från samma regissör?) Mia Wasikowska spelar hennes roll som en väldigt lugn och tankspridd karaktär. Hans radarpar Johnny Depp och Helena Bonham Carter gör inte illa ifrån sig i deras respektiva roller som Den Galne Hattmakaren och Den Röda Drottningen. Anne Hathaways rolltolkning av Den Vita Drottningen påminner vagt om karaktären Giselle från "Förtrollad" med sina händer i luften och smått euforiska sinnestillstånd. Musiken kör i samma fil med ett Alice-tema som löper jämnt och stadigt igenom hela filmen. Men något känns off. Även om sagan är byggd på så vis, och även om Burton försökte bygga upp en rimlig historia kring det hela, känns det som att saker bara händer och man som åskådare bara hänger på. Planteringarna kanske är mer subtila än vad min hjärna kan uppfatta, men än så länge är det här faktiskt min åsikt (de flesta filmer mår dock bra av en andra visning.) Generellt är filmen genomgående underhållande, särskilt scenerna där man får möta mesproppen Hamish och den sista striden i slutet. Appropå slutet. Det här blir det sista negativa jag skriver om den här filmen. Jag gillar inte riktigt slutet. Jag förstår hur Burton vill knyta ihop påsen genom att Alice blir som hennes far, och ännu bättre, tar över hans företag. Men sannolikheten i detta (även om filmen är märklig måste det finnas lite logik) känns allt för liten för att vara trovärdig. Moralkake slut gillar jag inte heller, något som den här filmen uppvisar (fast avvisningen av Hamish är inte annat än bra.) Detta är nog en förtjänst av Linda Woolverton, som tidigare skrivit manus till Disney-filmer såsom "Skönheten och Odjuret" och "Lejonkungen."

Jämförelser med den tecknade tolkningen av sagan är oundvikliga, och den senare utkomna utgåvan vinner i de flesta bemärkelser. Men just slutet, och den generella slumpartigheten i berättelsen är det enda som drar ner betyget.

/V

Kom på att jag skulle recensera Terminator 2. So here goes.



Filmen börjar ett smärre apokalyptiskt meddelande från Sarah Connor som berättar lite om hur framtiden kommer att se ut och hur hennes son (John Connor) är en viktig del i krigets framgång mot maskinerna. Sen poppar titeln upp och passande episk musik spelas i bakgrunden. Vi introduceras efter det till nutiden. Sarah Connor befinner sig på ett mentalsjukhus, John är en stökig liten skit som inte lyssnar på sina adoptivföräldrar och två maskiner skickas från framtiden. Cameron bygger upp tempot och lurar publiken allt mer. I en brutal introduktion till Arnolds karaktär (T-101) utsätter han i jakt efter kläder och transport några mc-snubbar för lite övervåld. Den andra maskinen (en T-1000 spelad av Robert Patrick) får vi reda på har i uppdrag att leta efter John Connor. Det "enda" han gör att ha ihjäl en polis och sno hans dräkt, varpå han också tar bilen och letar upp Johns hemaddress.  Så, eftersom Arnold är brutal och omänsklig så måste han vara the bad guy?

Eller?

I en scen då John är jagad av båda maskinerna har han plötsligt T-101 framför sig, och T-1000 bakom sig. T-101 tar fram hagelbössan och säger till John:

"Get down"

Våran kära gamla onda dödarmaskin är nu våran kära gamla goda dödarmaskin. Han har därför också mer dialog. Och därmed stöter vi på det första problemet med Terminator 2. I den första filmen yttrade han sig väldigt lite. Hans få-ordighet och brutalitet gjorde honom till en symbol för ondskan och maskinerna. Kalla och känslolösa. Nu är han fortfarande känslokall och en annan Terminator jagar våra hjältar till döden. Men nu har de ju T-101 på sin sida och den påträngade faran och hjälplösheten från den första filmen är näst intill bortblåst.

Nej nu verkar det som om jag hatar den här filmen. Vilket jag inte gör. Den är fortfarande väldigt, väldigt bra. Den nya T-1000 erbjuder många stridsscener som är otroligt spännade. Filmen avslutas klimaktiskt i en fabrik och sedan en rullande väg med en Sarah-monolog, precis som i första filmen. Bra, men inte lika bra. Kanske en millimeter sämre. 8/10

Låttipset för den metal-benägne: Lamb of God – In Your Words
Låttipset för den som inte är metal-bänegen: James Newton Howard – Prologue (har säkert tipsat om den här tidigare, men den äger fortfarande)

Igår kan man väl säga att jag gjorde att gigantiskt genrehopp. Först ut blev det ju animefimen Ponyo, och sedan Terminator. Och båda filmerna var överlag makalösa. Que wall of text:



Jag har svårt för att sätta mig ner och se japanska filmer. Fråga mig inte varför, för jag har ingen som helst aning. Ponyo är ännu en film av Hayao Miyazaki som gjort sitt namn känt med filmer såsom Spirited Away och Det Levande Slottet. Detta är då hans tolkning av HC Andersens saga Den Lilla Sjöjungfrun. I en bubbla mitt i havet lever Fujimoto, som styr och har sig i havet. En guldfisk bestämmer sig för att lämna bubblan och se vad som finns utanför. Hon hittas av en liten pojke vid namn Sosuke. Detta lägger grunden för en helt makalöst rolig och otroligt gullig film. När Ponyo far omkring som ett litet jehu och övertaggar allt, är det svårt att inte le. Musiken i en film är till stor anledning till om filmen bär eller brister. Men utan att försaka Ponyos barnsliga natur, skapar Joe Hishiashi ett storslaget soundtrack. Men trots det är den definitivt mycket barnvänligare än hans prisbelönta Spirited Away. 8/10



Terminator är som sagt, en helt annan femma. Men oj, oj, oj så bra den var. Arnold Schwarzenegger spelar titelmaskinen som är skickad från framtiden för att eliminera den högst ovetande Sarah Connor, och den passar honom som de fingerlösa handskar han bär. Linda Hamilton gör i min mening en väldigt bra rollprestation som Sarah, som tydligen är en av de viktigaste personerna i människornas historia. Hon är därför inte ensam. Kyle Reese skickades från framtiden av motståndsrörelsen för att skydda henne. Spänningen är högst påtaglig under större delen av filmen. Detta var förmodligen något som James Cameron hade planerat (och planerat bra), men slutet var en av de mest nervpirrande sluten i historien. Något som också gör filmen bra, är att det faktiskt finns en vettig anledning till att han aldrig dör, till skillnad från filmer såsom Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren och dess uppföljare. Enda minuset jag kan dela ut är till musiken. Medan den rytmiska identitet som Brad Fiedel skapade för Schwarzenegger är väldigt minnesvärd, måste jag påstå att det faktum att musiken skrevs under 80-talet är väldigt märkbar och känns lite malplacerad med alla sina syntmelodier. Men hursom. Det finns en anledning till att filmen har 100% på Rotten Tomatoes och 84 på Metacritic. 9/10.

Sådär. Hoppas ni tog er igenom mina entusiastiska recensioner :D.

Låttipset är då Devin Townsend Project – Numbered!

/V