Novell.
Allting var borta. Det var bara jag kvar. Utan ljus existerar endast mörker. Jag var tvungen att hitta henne, hon som jag levt mitt liv för.
Vägen dit har alltid varit snårig. Täckt av rakbladsvassa stenformationer, låg ingången näst intill otillgänglig i stenbrottet. Det var inte utan uppoffring jag tog mig fram. Mina fötter tappade fäste och i fallet förlorade jag min packning, som försvann långt ned för berget. Endast kvar blev facklan, det som bar mitt ljus. I panik reste jag mig upp från ett fall som kunde ha blivit min död. Jag dröjde inte kvar, då tiden var knapp. Ingången närmade sig långsamt. Jag omgavs av dess ofantliga mörker och fortsatte in. Facklan lyste upp min omgivning, men det hjälpte inte mycket. Endast en ensam bro låg framför mig. Med inget annat val, fortsatte jag bestämt framåt. Plötsligt rämnade min väg och facklan lossnade från mitt grepp; jag föll än en gång. Mina händer fumlade i blindo efter ett fäste då jag kände vatten omsluta min kropp. Flera meter drogs jag under ytan. Mina lungor kämpade krampaktigt efter luft. Desperat försökte jag att simma uppåt, men min ork började ta slut. Som ett ljus i en grotta fick mina armar grepp om vattnet. Sakta men bestämt tog jag mig upp till vattenytan. Den kalla luften bet mitt ansikte; den fyllde mina lungor. Andfådd simmade jag mot närmsta klippyta. Kylan spred sig genom hela kroppen, då jag la min trötta kropp mot det hårda stengolvet. Ett ljus träffade mina ögon. Facklan hade landat några meter bort.
En trappa reste sig olycksbådande framför mina ögon. Den enorma stenformationen sträckte sig långt bortom min åsyn. I flera kilometer ringlade sig trappan igenom det tomma intet. Längs med trappstegen rann vatten, beckmörkt vatten sakta nedåt. En säker död väntade mig, skulle jag inte välja sina fotsteg varsamt. Pulsen steg inom mig, och mitt hjärta kunde lika gärna ha slagit ett hål i bröstkorgen. Jag kände hur en starkare kyla och ett mörker illasinnat kröp allt närmare. Med förtvivlade ögon såg jag hur lågan på min fackla dog en långsam död. Lågorna kastade sig i ett sista försök till överlevnad, ett sista tecken på liv. Sedan slocknade allt. Känslan av att vara hjälplös, att ha mött min överman, kunde inte ha slagit mig hårdare. Jag lade mig aktsamt ner, och slöt ögonen.
Men tanken av att överlämna henne till döden brände mig. Den skar ett djupt sår i min själ. Så med en motstridig beslutsamhet, började jag att krypa närmare trappan. Det kalla vattnet kom till att bli min ledsagare genom den osynliga labyrinten. I flera timmar kämpade jag mig uppför avsatserna. Min uppfattning av tid var nu om intet, men hoppet steg alltmer inom mig. Efter vad som verkat en evighet började jag upptäcka jordspår under mina fingrar. Längre fram stötte mitt huvud emot något hårt. Den plötsliga smärtan var knappt kännbar då jag med behärskad iver försökte bilda mig en uppfattning om vad det var. Mina fingrar letade sig fram till ett handtag utav trä, och klamrade sig desperat fast. Med all den styrka som min utmärglade kropp kunde uppbåda, hivade jag mig uppåt och la min kropp mot vad som liknade en dörr. Jag tryckte lätt mot porten, som gav vika och öppnade sig.
Träd av alla de slag bredde ut sig framför mig. Den lilla sol som existerade försökte förgäves tränga igenom den tätbevuxna skogen. Nattens kyla låg fortfarande kvar i den fuktiga luften. Ånga steg långsamt från min mun. Ögonen vandrade sökande genom träden. Det dova ljudet av mina fotsteg var det enda som lät. I ensamheten blev ljudet ett eko i mitt huvud som blev starkare för varje steg jag tog. Det var som om att jag hade vandrat in på oberörd mark. Där ingen människa har tagit sig fram. Där den levde kvar i dess mörka skönhet. Skogens granar började nu långsamt att skingra sig. Det lilla ljus som existerade klamrade sig desperat fast vid skogskanten. Då mina ögon upptäckte något på marken vid utkanten började jag springa. Dess konturer började likna en människokropp. Den likbleka hyn lyste emot mina tårfyllda ögon. Det var hon. Min syster var död.
