New Moon.
2010-04-02 @ 03:25:24
Så efter att ha låtit den ligga på min hårddisk ett bra tag var det väl äntligen dags att beskåda det andra tillskottet i filmversionerna av Stephanie Meyers tveklöst framgångsrika serie Twilight. Och redan tidigt i filmen upptäcker man ett varningens finger; du måste antingen ha läst eller sett den första delen av historien, annars kommer du att ha lite smärre problem med att förstå saker som händer eller refereras till. Så hur är filmen annars då? Tveklöst sämre än föregångaren. Och då ska du hålla i åtanke att den var ganska medioker. Allas vår älskling Edward Cullen (Robert Pattinson) bestämmer sig för att lämna Bella (Kristen Stewart), i syfte att skydda henne. Safe to say går hon och blir bananas, och efter en rad incidenter utvecklar hon en relation till den smått klumpigt uthuggne Jacob Black (Taylor Lautner.) Och då är det ju självklart att int fan är han normal heller. Vår kära vän visar sig vara en varulv, som passande nog är enemies for life med vampyrer.
Jag är lite fundersam över vad regisörren (Chris Weitz) kan tänkas vara mest stolt över i filmen. Är det scenografin? Ljussättningen? Musiken? Eller är det skådespeleriet? För den här filmen är utan tvekan ett lågvattenmärke på de flesta punkter. Det kryllar av slo-mo effekter i hela tiden. Är det inte under filmens utspridda slagsmål så har vi långa, näst intill olidliga tagningar av Edward. Det är tydligt att masshysterin kring Robert Pattinson sådde något hos filmmakaren, för är det inte vampyrsnubben så är det varulven. Och skådespeleriet från huvudpersonerna är stundtals så dåligt att magen drar ihop sig. Vi får se alltifrån monotont leverade repliker genom hela filmen (läs: Robert), grunt-faces när man ska vara seriös (läs: Taylor) och så taffligt överspelande känslor som möjligt (läs: Kristen.) Både Pattinson och Stewart har en potential att liksom, go beyond medelmåttighet. Jag är däremot osäker när det gäller Lautner, han utstrålar liksom en dork-känsla jag inte kan skaka av. Den riktigt vuxna ensemblen är egentligen inte några att klaga på. Michael Sheen i särskildhet levererade en väldigt bra prestation som den aristokrat-liknande Volturin Aron.
Men där filmen verkligen lyser, fullkomligen strålar, det är musiken. Och då talar jag inte om den fruktansvärda samling mainstream-rock låtar som verkar dyka upp var femte minut. Nej, jag talar om filmens originalmusik skriven av den franske kompositören Alexandre Desplat. Han förkastade allt vad den förra filmen hette och blåste nytt, finstämt liv i historien. Kärlekstemat för huvudparet är väldigt svepande, och tar självklart några vändingar åt det mer "läskiga" hållet. Utan tvekan klarar musiken av att stå på sina egna ben utanför filmen.
Sammanfattningsvis är New Moon, tvärtemot den första, faktiskt en dålig film. Som ett kärleksdrama med inslag av vampyrer, varulvar och annat påhitt, skulle New Moon om man tagit kreativa friheter haft en otrolig potential. Istället dras filmen ner av taffligt skådespeleri, gräsliga actionscener och onödiga rocklåtar mitt i allt. Men om det är sånt du diggar, så är det väl bara att hugga in.
/V
Jag är lite fundersam över vad regisörren (Chris Weitz) kan tänkas vara mest stolt över i filmen. Är det scenografin? Ljussättningen? Musiken? Eller är det skådespeleriet? För den här filmen är utan tvekan ett lågvattenmärke på de flesta punkter. Det kryllar av slo-mo effekter i hela tiden. Är det inte under filmens utspridda slagsmål så har vi långa, näst intill olidliga tagningar av Edward. Det är tydligt att masshysterin kring Robert Pattinson sådde något hos filmmakaren, för är det inte vampyrsnubben så är det varulven. Och skådespeleriet från huvudpersonerna är stundtals så dåligt att magen drar ihop sig. Vi får se alltifrån monotont leverade repliker genom hela filmen (läs: Robert), grunt-faces när man ska vara seriös (läs: Taylor) och så taffligt överspelande känslor som möjligt (läs: Kristen.) Både Pattinson och Stewart har en potential att liksom, go beyond medelmåttighet. Jag är däremot osäker när det gäller Lautner, han utstrålar liksom en dork-känsla jag inte kan skaka av. Den riktigt vuxna ensemblen är egentligen inte några att klaga på. Michael Sheen i särskildhet levererade en väldigt bra prestation som den aristokrat-liknande Volturin Aron.
Men där filmen verkligen lyser, fullkomligen strålar, det är musiken. Och då talar jag inte om den fruktansvärda samling mainstream-rock låtar som verkar dyka upp var femte minut. Nej, jag talar om filmens originalmusik skriven av den franske kompositören Alexandre Desplat. Han förkastade allt vad den förra filmen hette och blåste nytt, finstämt liv i historien. Kärlekstemat för huvudparet är väldigt svepande, och tar självklart några vändingar åt det mer "läskiga" hållet. Utan tvekan klarar musiken av att stå på sina egna ben utanför filmen.
Sammanfattningsvis är New Moon, tvärtemot den första, faktiskt en dålig film. Som ett kärleksdrama med inslag av vampyrer, varulvar och annat påhitt, skulle New Moon om man tagit kreativa friheter haft en otrolig potential. Istället dras filmen ner av taffligt skådespeleri, gräsliga actionscener och onödiga rocklåtar mitt i allt. Men om det är sånt du diggar, så är det väl bara att hugga in.
/V
Kommentarer
