the puny human

Kände idag att jag inte har varit ute ordenligt på väldigt länge. Så jag bestämde mig att efter middagen (som blev en underbar tacos-måltid) att jag skulle på en promenad, eller en tur som det heter här i Norge. Då jag för några dagar sen konstaterat att de flesta leder häromkring är återvändsgränder, fick jag gå längs med vägen en bra bit. Kallt som F, så i full mundering och med Gurras lurar på skallen tog jag mig lite frisk luft. Lyssnade en bit in i Ocean Machine. Blev sedan uttråkad och bytte till Still Life av Opeth. Det är ett album jag totalt har underskattat (särskilt låtar som Moonlapse Vertigo och Godhead's Lament.) En favorit har alltid varit Serenity Painted Death (solot är fortfarande jizz-in-my-pants-bra), som blir om möjligt ännu bättre när den hamnar rätt i historien. Detta är nämligen ett konceptalbum som handlar om en utstött man som kommer tillbaka till sin by efter många år för att få tag på sin förlorade kärlek. Yep fellas. Och den är underbart skriven och allt. Som exempel kommer tidigare nämnda låt. Premissen är att nu när han äntligen har fått träffa henne igen, har byns überreligösa skurit hennes hals för att hon var otrogen mot kyrkan (eller Gud, whatever.) Dude rages, of course.