the puny human

Såg filmen Cracks igår natt. Har velat se den ett bra tag, just på grund av Eva Green (som är en råduktig skådespelerska, make no mistake) är med och lite grann att Javier Navarette hade skrivit musiken (han skrev musiken till Pans Labyrint.) En ganska bra film faktiskt, även om man var lite skeptisk till att börja med, då den har 37% på Rotten Tomatoes (fast på bara 19 recensioner och inga toppkritiker.) Filmen utspelar sig på en strikt internatskola endast för tjejer. Eva Green spelar den lite enigmatiska simläraren Miss G som är mycket omtyckt av alla hennes elever. Di Radfield däremot, spelad av Juno Temple, tycker om hennes lärare lite mer än alla andra. En dag kommer en ny elev till skolan, spanjorskan Fiamma, spelad av Maria Valverde. Allt eftersom tiden går blir Miss G mer och mer besatt av henne, och tappar fokus på resten av simklassen. Denna besatthet är däremot inte besvarad av Fiamma, som äcklas av henne och ser igenom hennes hycklerier och lögner. Samtidigt har vi Dis förälskelse till Miss G, och eftersom att hon ser hur hennes simlärare mår allt sämre dag för dag, gör hon följaktligen Fiammas liv till ett helvete.

Vi har alltså ett triangeldrama.

Det finns, såklart, mer att skriva om filmens händelseförlopp, men skulle jag berätta det skulle jag möjligen förstöra filmen för er. Cracks tog en tid att smälta efter att eftertexterna rullat klart. Jordan Scott, som är dotter till Ridley Scott som också (bland många andra) producerade filmen, har regisserat en mycket långsam, sjudande historia baserad på en roman av Sheila Kohler. Hon har skapat en atmosfär som blir allt tyngre och mer olyckbådande ju längre tiden går. Det är få gånger jag verkligen upptäcker och njuter av bra skådespeleri (jag har lite lättare att identifiera taskiga skådespelare däremot) men Eva Green bevisar än en gång att hon är en av Hollywoods bästa skådespelerskor. Det finns inte många som kan se så miserabl och trasig ut som hon kan. Hennes gradvisa övergång från lyster till mörker, från glädje till depression är igenom hela filmen mycket påtaglig, och det finns en trovärdighet som är få förunnade. Hennes medskådespelerskor är inte så dåliga de heller. De ligger förstås inte på samma nivå som Green, men Juno Temple och Maria Valverde gör ett mer än dugligt jobb i sina roller (jag tror aldrig att jag har sett någon med en så känsloladdad blick som hennes; ögonen riktigt skär igenom allt de möter.)

Det är däremot nånting som gör att Cracks inte når skyarna. Den i överlag lättsamma musiken av Navarette med piano, stråk och ett obligatoriskt blåsinstrument då och då känns närmast identidetslös. Det blir aldrig näst intill aldrig ett riktigt crescendo i musiken, utan instrumenten ligger liksom på samma nivå genom hela filmen. Fast man kan ju inte klandra honom för att ha slagit huvudet på spiken och lyckats i de gladare scenerna förmedla den pittoreska känslan som är så inhemsk i den typ av brittiska landskap och byar som filmen utspelar sig i. Filmen är i sitt fotografi mycket stillsam, vilket inte förvånar särskilt mycket då Jordan Scott har en bakgrund som stillbildsfotograf, och har i sin regidebut haft svårt att skaka loss den mentaliteten. En jaktscen mot slutet av filmen saknar den geniuna känslan av terror och skräck som upplevs. Det och musikens avsaknad av pondus i Cracks tyngre scener drar ner betyget på en annars sevärdig film.

I en rent subjektiv och högst personlig bemärkelse har filmen haft samma känslosamma effekt på mig som "Final Scene" ur filmatiseringen av Sweeney Todd. I alla fall Gustaf borde veta vad jag pratar om här. En tung, eftertänksam känsla som slår en knop i magen och inte släpper på ett bra tag.

/V