Ett visuellt spektakel.
2010-03-08 @ 14:38:02
Origingaltitel: Alice In Wonderland
Längd: 1 h 48 min
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter
Betyg: 6/10
Att Tim Burton skulle regissera en ny version av sagan om den lilla flickan i det märkliga landet var inte det minsta förvånande. Hela historien skulle passa honom som fickuret i kaninhanden. Det var inte utan höga förväntningar man vandrade in i Salong 3 med 3D-glasögon i hand. Förtexterna rullar, och Danny Elfmans ikoniska musik sätter stämningen tidigt in i filmen. Vi får möta Alice, 6 år då hon kommer till sin pappa efter en mardröm, där hon faller ner i ett hål och träffar underliga varelser. 13 år senare, strax efter hennes fars död, sitter hon i en droska på väg till en fest hos Ascot-familjen. Festen är i hemlighet en förlovningsfest för henne och Hamish Ascot, som ska fria till henne där och då. En mystisk liten kanin dyker upp, och Alice jagar denna till ett litet hål. Vi vet ju historien som följer.
Hela filmen osar Tim Burton, från de överdrivna karaktärsdragen till den underfundiga scenografin (Kuriosa: Titta på trädet efter Alice har krupit igenom den lilla dörren; ser du möjligen någon likhet till "The Tree of Death" från "Sleepy Hollow", en annan film från samma regissör?) Mia Wasikowska spelar hennes roll som en väldigt lugn och tankspridd karaktär. Hans radarpar Johnny Depp och Helena Bonham Carter gör inte illa ifrån sig i deras respektiva roller som Den Galne Hattmakaren och Den Röda Drottningen. Anne Hathaways rolltolkning av Den Vita Drottningen påminner vagt om karaktären Giselle från "Förtrollad" med sina händer i luften och smått euforiska sinnestillstånd. Musiken kör i samma fil med ett Alice-tema som löper jämnt och stadigt igenom hela filmen. Men något känns off. Även om sagan är byggd på så vis, och även om Burton försökte bygga upp en rimlig historia kring det hela, känns det som att saker bara händer och man som åskådare bara hänger på. Planteringarna kanske är mer subtila än vad min hjärna kan uppfatta, men än så länge är det här faktiskt min åsikt (de flesta filmer mår dock bra av en andra visning.) Generellt är filmen genomgående underhållande, särskilt scenerna där man får möta mesproppen Hamish och den sista striden i slutet. Appropå slutet. Det här blir det sista negativa jag skriver om den här filmen. Jag gillar inte riktigt slutet. Jag förstår hur Burton vill knyta ihop påsen genom att Alice blir som hennes far, och ännu bättre, tar över hans företag. Men sannolikheten i detta (även om filmen är märklig måste det finnas lite logik) känns allt för liten för att vara trovärdig. Moralkake slut gillar jag inte heller, något som den här filmen uppvisar (fast avvisningen av Hamish är inte annat än bra.) Detta är nog en förtjänst av Linda Woolverton, som tidigare skrivit manus till Disney-filmer såsom "Skönheten och Odjuret" och "Lejonkungen."
Jämförelser med den tecknade tolkningen av sagan är oundvikliga, och den senare utkomna utgåvan vinner i de flesta bemärkelser. Men just slutet, och den generella slumpartigheten i berättelsen är det enda som drar ner betyget.
/V
Hela filmen osar Tim Burton, från de överdrivna karaktärsdragen till den underfundiga scenografin (Kuriosa: Titta på trädet efter Alice har krupit igenom den lilla dörren; ser du möjligen någon likhet till "The Tree of Death" från "Sleepy Hollow", en annan film från samma regissör?) Mia Wasikowska spelar hennes roll som en väldigt lugn och tankspridd karaktär. Hans radarpar Johnny Depp och Helena Bonham Carter gör inte illa ifrån sig i deras respektiva roller som Den Galne Hattmakaren och Den Röda Drottningen. Anne Hathaways rolltolkning av Den Vita Drottningen påminner vagt om karaktären Giselle från "Förtrollad" med sina händer i luften och smått euforiska sinnestillstånd. Musiken kör i samma fil med ett Alice-tema som löper jämnt och stadigt igenom hela filmen. Men något känns off. Även om sagan är byggd på så vis, och även om Burton försökte bygga upp en rimlig historia kring det hela, känns det som att saker bara händer och man som åskådare bara hänger på. Planteringarna kanske är mer subtila än vad min hjärna kan uppfatta, men än så länge är det här faktiskt min åsikt (de flesta filmer mår dock bra av en andra visning.) Generellt är filmen genomgående underhållande, särskilt scenerna där man får möta mesproppen Hamish och den sista striden i slutet. Appropå slutet. Det här blir det sista negativa jag skriver om den här filmen. Jag gillar inte riktigt slutet. Jag förstår hur Burton vill knyta ihop påsen genom att Alice blir som hennes far, och ännu bättre, tar över hans företag. Men sannolikheten i detta (även om filmen är märklig måste det finnas lite logik) känns allt för liten för att vara trovärdig. Moralkake slut gillar jag inte heller, något som den här filmen uppvisar (fast avvisningen av Hamish är inte annat än bra.) Detta är nog en förtjänst av Linda Woolverton, som tidigare skrivit manus till Disney-filmer såsom "Skönheten och Odjuret" och "Lejonkungen."
Jämförelser med den tecknade tolkningen av sagan är oundvikliga, och den senare utkomna utgåvan vinner i de flesta bemärkelser. Men just slutet, och den generella slumpartigheten i berättelsen är det enda som drar ner betyget.
/V
Kommentarer
