House of Metal Pt IV - Aftermath
2010-03-07 @ 15:32:33
Som lovat kommer nu en lite mer utförlig beskrivning av vad som hände igår.
Det är lite drygt att driva omkring på House of Metal i någon timme innan allt drar igång. De första tio minuterna spenderades med att leta upp en garderobplats och sedan skaffa en asnice Between the Buried and Me-tröja.
Det är lite drygt att driva omkring på House of Metal i någon timme innan allt drar igång. De första tio minuterna spenderades med att leta upp en garderobplats och sedan skaffa en asnice Between the Buried and Me-tröja.
Och så vandrade man planlöst omkring i Folkets Hus. Kikade in olika klädesplagg, cd-skivor, spelschema och en Guitar Hero-tävling där man kunde vinna 1500 i biljettpengar. Vi konstaterade senare hur tragiskt det egentligen är om man faktiskt spenderar hela House of Metal-tiden genom att tävla i Guitar Hero. Klockan 19:05 bar det iväg mot Studion där man astaggade BtBaM. Blev dock lite tråkigt att stå själv längst fram med en massa peeps omkring mig så jag gick ut. Efter bara någon minut träffar man äntligen på någon man känner. Jonathan. Och en herrans massa andra musikare to boot. Lite allmänt snack genomfördes och sedan trängde vi oss hyfsat långt fram för den första spelningen för kvällen på House of Metal.
Starttid: 19:30
Band: Between the Buried and Me
Längd: 45 minuter
Setlista: Between the Buried and Me - House of Metal 2010
Sämst: Ljudet i Studion har en tendens att låta pissigt då och då
Akten från North Carolina ställer sig på scen rätt på utsatt tid. Sångaren Tommy Rogers gör en kort introduktion av bandet och sedan blir bär det iväg med "Fossil Genera". Vaudeville-pianot som öppnar byts snabbt ut mot ett headbang-vänligt slideriff. Publiken hänger på förvånansvärt bra, bättre än vad man själv trott. Vips, så har 12 minuter passerat och Rogers börjar prata.
"This is a song from an album called Alaska. This song is called Selkies"
Vem som helst som har den minsta koll på min last.fm vet att den ligger väldigt högt uppe bland mina favoriter. När låten har nått sitt slut vet jag att det är något fel på det här bandet. Det ska fanimej inte gå att vara så där tajta. Jag menar, de flesta brukar improvisera lite grann eller spela nån not fel. Icke sa nicke. Till och med solot satt som en smäck. Två låtar följer, den första måhända inte är en personlig favorit, men jag kan inte säga att det inte var roligt att själv (och se de andra) försöka headbanga. Bandet avslutar med "White Walls", och precis i början kommer något högst oväntat. En goddamn mosh pit under BtBaM. Iofs så var de bara två, men vem som helst som varit på en metalkonsert vet att en moshpit har en tendens att åsamka skador på oskyldiga civila. Bandet når delen där han skriker ut låttiteln, och jag trodde fan att jag skulle bryta nacken. Låten tar sig mot sitt slut och de avslutar den på klassiskt konsertvis (jag hade dock velat höra den där pianomelodin på slutet av studioversionen, så *ävla snygg den är.)
Klockan 5 i 9 skulle August Burns Red spela, så vi började diskutera huruvida vi skulle spendera tiden. Det slutade med att Jonathan köpte ännu en tröja (han köpte två dagen innan) och så gick och han och spanade in Dead by April. Vi gick ganska långst fram, började headbanga när det blev lite tungt i låten, fick konstiga blickar från folket omkring och så gick vi. Spenderad tid därinne? Max 2 minuter. Vet inte var det va, men det var något med en av killarnas oversizade vita t-shirt som störde mig så in i bänken.
Eftersom Lamb of God skulle börja spela klockan 22:00 såg vi inte så länge på ABR (en halvtimme ungefär.) Vad jag upplevde var en övning i hur många breakdowns man kan klämma in i en låt. Den svarthårade galningen framför verkade uppskattade musiken i all fall. Och bandet hade energi. Man kan inte säga något annat.
Klockan är 21:40. Dörrarna till Idun öppnas. Sakta men säkert slussas man framåt in till den största scenen i Folkets Hus. Ett stort skynke där texten House of Metal projiceras på täcker scenen. Klockan är 22:00. Texten försvinner. Mustasch-musiken försvinner. Nu.
Starttid: 22:00
Band: Lamb of God
Längd: 90 minuter
Setlista: Lamb of God - House of Metal 2010
Sämst: Ingen Choke Sermon. Den flintskallige moshpit-galningen som träffade mig i njurarna, tog stryptag på nån annan (med armen) och armbågade Jonte i bröstkorgen. Bland annat.
Starttid: 19:30
Band: Between the Buried and Me
Längd: 45 minuter
Setlista: Between the Buried and Me - House of Metal 2010
- Fossil Genera - A Feed From Cloud Mountain
- Selkies: The Endless Obsession
- Disease, Injury, Madness
- WhiteWalls
Sämst: Ljudet i Studion har en tendens att låta pissigt då och då
Akten från North Carolina ställer sig på scen rätt på utsatt tid. Sångaren Tommy Rogers gör en kort introduktion av bandet och sedan blir bär det iväg med "Fossil Genera". Vaudeville-pianot som öppnar byts snabbt ut mot ett headbang-vänligt slideriff. Publiken hänger på förvånansvärt bra, bättre än vad man själv trott. Vips, så har 12 minuter passerat och Rogers börjar prata.
"This is a song from an album called Alaska. This song is called Selkies"
Vem som helst som har den minsta koll på min last.fm vet att den ligger väldigt högt uppe bland mina favoriter. När låten har nått sitt slut vet jag att det är något fel på det här bandet. Det ska fanimej inte gå att vara så där tajta. Jag menar, de flesta brukar improvisera lite grann eller spela nån not fel. Icke sa nicke. Till och med solot satt som en smäck. Två låtar följer, den första måhända inte är en personlig favorit, men jag kan inte säga att det inte var roligt att själv (och se de andra) försöka headbanga. Bandet avslutar med "White Walls", och precis i början kommer något högst oväntat. En goddamn mosh pit under BtBaM. Iofs så var de bara två, men vem som helst som varit på en metalkonsert vet att en moshpit har en tendens att åsamka skador på oskyldiga civila. Bandet når delen där han skriker ut låttiteln, och jag trodde fan att jag skulle bryta nacken. Låten tar sig mot sitt slut och de avslutar den på klassiskt konsertvis (jag hade dock velat höra den där pianomelodin på slutet av studioversionen, så *ävla snygg den är.)
Klockan 5 i 9 skulle August Burns Red spela, så vi började diskutera huruvida vi skulle spendera tiden. Det slutade med att Jonathan köpte ännu en tröja (han köpte två dagen innan) och så gick och han och spanade in Dead by April. Vi gick ganska långst fram, började headbanga när det blev lite tungt i låten, fick konstiga blickar från folket omkring och så gick vi. Spenderad tid därinne? Max 2 minuter. Vet inte var det va, men det var något med en av killarnas oversizade vita t-shirt som störde mig så in i bänken.
Eftersom Lamb of God skulle börja spela klockan 22:00 såg vi inte så länge på ABR (en halvtimme ungefär.) Vad jag upplevde var en övning i hur många breakdowns man kan klämma in i en låt. Den svarthårade galningen framför verkade uppskattade musiken i all fall. Och bandet hade energi. Man kan inte säga något annat.
Klockan är 21:40. Dörrarna till Idun öppnas. Sakta men säkert slussas man framåt in till den största scenen i Folkets Hus. Ett stort skynke där texten House of Metal projiceras på täcker scenen. Klockan är 22:00. Texten försvinner. Mustasch-musiken försvinner. Nu.
Starttid: 22:00
Band: Lamb of God
Längd: 90 minuter
Setlista: Lamb of God - House of Metal 2010
- The Passing
- In Your Words
- Set to Fail
- Walk With Me in Hell
- Now You've Got Something To Die For
- Ruin [osäker]
- Hourglass [osäker]
- Blacken the Cursed Sun [osäker]
- Dead Seeds [osäker]
- Broken Hands [osäker]
- Omerta [osäker]
- Grace
- Laid to Rest
- Contractor
- Vigil
- Redneck
- Black Label
Sämst: Ingen Choke Sermon. Den flintskallige moshpit-galningen som träffade mig i njurarna, tog stryptag på nån annan (med armen) och armbågade Jonte i bröstkorgen. Bland annat.
Genom högtalarsystemet ljuder introt till "The Passing". Skynket dras undan, och bandmedlemmarna ställer sig på scenen. Efter drygt två minuter leder låten in i "In Your Words" och konserten drar igång på riktigt. Publiken var i konstant rörelse praktiskt taget hela selitstan. Slog man inte hornen luften, så hoppade man, headbangade, höll sig vid sidan av mosh pitar eller försökte göra allt samtidigt. Sångaren Randy Blythe var bra på att hålla stämningen uppe. Han hyllade de band som de turnerade med (ABR, BtBaM, Behemoth och Job For A Cowboy), pumpade publiken till max och kallade oss motherfuckers. Och vi hurrade tillbaka. Även om In Your Words var en imponerade öppning, vrålade inte publiken med föränn i nästa låt, "Set to Fail". Låten satte igång den galna moshpiten i rörelse, en pit som höll sig åt vårt håll. Den lilla gruppen bestod kanske av tre-fyra pers i 20-årsåldern som i praktiskt taget varje låt knuffade omkring varandra.
Lamb of God vandrade igenom sin gedigna repertoar, och även om större delen var bestod av den senaste plattan Wrath och de undvek att spela från deras första så var det tveklöst en av de mest underhållande samling låtar jag hört på länge. Adrenalinet vaknade till liv när de började spela "Laid to Rest", en stående favorit hos mig. I låten Redneck beordrande han publiken att skapa en gigantisk "circle pit" som han kallade det. De avslutade kvällen med "Black Label" som är ökänd för att ha en Wall of Death precis i början. För er som inte vet vad det är, kan jag säga att publiken delas i två och sedan rusar de mot varandra. Idag var inget undantag.
"I will count to four. When I come to four, I want to see some crazy shit happen! One, two, three, FOUR!"
Kraschen var epic, och det var kul som f. Sedan gällde det väl att bara hålla sig vid liv tills låten var slut. Han tackade än en gång publiken och bandmedlemmarna börjar slänga ut lite saker som plektrum och trumpinnar. Jag hade tur och lyckades med nöp och näppe få tag i ett plektrum som hamnat på golvet, precis innan en tjej bokstavligen talat dök efter den. Detta plektrum visade sig senare vara bassistens och inom kort ville mamma sprita av plektrumet. "Du vet inte vars det har varit." Nä, mycket möjligt, men fortfarande!
Lamb of God vandrade igenom sin gedigna repertoar, och även om större delen var bestod av den senaste plattan Wrath och de undvek att spela från deras första så var det tveklöst en av de mest underhållande samling låtar jag hört på länge. Adrenalinet vaknade till liv när de började spela "Laid to Rest", en stående favorit hos mig. I låten Redneck beordrande han publiken att skapa en gigantisk "circle pit" som han kallade det. De avslutade kvällen med "Black Label" som är ökänd för att ha en Wall of Death precis i början. För er som inte vet vad det är, kan jag säga att publiken delas i två och sedan rusar de mot varandra. Idag var inget undantag.
"I will count to four. When I come to four, I want to see some crazy shit happen! One, two, three, FOUR!"
Kraschen var epic, och det var kul som f. Sedan gällde det väl att bara hålla sig vid liv tills låten var slut. Han tackade än en gång publiken och bandmedlemmarna börjar slänga ut lite saker som plektrum och trumpinnar. Jag hade tur och lyckades med nöp och näppe få tag i ett plektrum som hamnat på golvet, precis innan en tjej bokstavligen talat dök efter den. Detta plektrum visade sig senare vara bassistens och inom kort ville mamma sprita av plektrumet. "Du vet inte vars det har varit." Nä, mycket möjligt, men fortfarande!
Ur fokus. Jag vet.
Mörbultad, trött och glad tog man sig ut från Idun. Vi alla möttes upp och vi bestämde att hela bunten behövde:
A) Dricka.
B) Luft.
Coca Colan ur glasflaskan spred sig genom kroppen. Jag had inte druckit något från och med klockan halv 6 förutom ett par klunkar vatten från säkerhetskillarna. Sedan drog jag. Jag pallade inte att se Persuader. Jonathan berättade senare att han såg en låt. De hade playback på gitarrsolot och då drog han också.
All in all imponerade HoM, och jag kände jag borde ha gått på fredagen också. Oh well. Jag tackar er som har tagit er igenom det här superfeta inlägget.
A) Dricka.
B) Luft.
Coca Colan ur glasflaskan spred sig genom kroppen. Jag had inte druckit något från och med klockan halv 6 förutom ett par klunkar vatten från säkerhetskillarna. Sedan drog jag. Jag pallade inte att se Persuader. Jonathan berättade senare att han såg en låt. De hade playback på gitarrsolot och då drog han också.
All in all imponerade HoM, och jag kände jag borde ha gått på fredagen också. Oh well. Jag tackar er som har tagit er igenom det här superfeta inlägget.
/V
Kommentarer
