the puny human

Blev ändå hyfsat många filmer igår kväll. Tre för att vara exakt. Under mer sociala förhållanden såg jag, Erik och mami "The Mummy". Det är ju lätt den bästa i serien. Inte på långa vägar lika bra som, säg, de flesta Indiana Jones-filmerna ("Temple of Doom" räknas bort.) Men jag tycker att Brendan Fraser gör sig väldigt bra som en snabbkäftad krigshjälte som ändå har ett hjärta av guld. I överlag fungerar filmen ganska bra som något man inte behöver engagera sig så mycket i (orkar inte skriva en vettigare recension på den här.) 7/10

Sen blev det vampires galore. Först ut blev "Bram Stoker's Dracula" från 92. Var det en bra film? Jag vet inte riktigt. Så här efter första gången är jag inte imponerad. De lite surrealistiska sekvenserna vinner inga extrapoäng hos mig, spänningen försvinner lite för att man visar för mycket av det övernaturliga. En del av tjusningen med boken är just det att Draculas attacker inte berättas i sig, men att folk ovetandes noterar märkliga händelser. Den psykologiska aspekten i att man vet att något hemskt och onämnbart sprider skräck. Ett stort minustecken är Keanu Reeves rollprestation som känns stel och delvis krystad vid vissa tillfällen. Något bättre skådespeleri visar sig i form av Gary Oldman som titelfiguren och Anthony Hopkins som Abraham Van Helsing. I och för sig kanske inte ett Oscarsvinnande framträdande, men jag diggar karaktärerna. Men overall, blir det typ 5 eller 6/10.

Nästa vampyrfilm blev klassikern "Nosferatu" från 1922. Väldigt mycket bättre än ovan nämnda rulle. Nosferatu formligen osar stämning, förmodligen till följd utav att det är en stumfilm som inte kan berätta med mycket mer än det vi ser och musiken i bakgrunden (den sparsamma dialogen existerar i form av bildrutor.) Vi får läsa brev och mycket olycksbådande anteckningar om filmens antagonist. Musiken till Nosferatu låter väldigt mycket som en klassisk symfoni (undertiteln "A Symphony of Horror" är inte för inte.) Den är näst intill konstant och spelar en mycket stor roll i förmedlandet av känslorna i scenerna (skådespelarna, som inte kunde framföra sina dialoger själva, spelade likt teatermänniskor över, ibland på gränsen till det komiska, men det fungerar.) Den mer övernaturliga aspekten hos filmen krävde förstås specialeffekter, i form av stop-motion. Det hackiga sekvenserna har en viss charm och fungerar så pass bra att det inte är något som får en att tänka negativt om filmen. Användandet av skuggor i filmen är otroligt stämningsfullt och skickar mysrysningar genom ryggraden. I överlag är Nosferatu en mycket bra film som jag varmt rekommenderar att alla ser. 9/10

/V