the puny human

Efter att ha annonserat att det faktiskt är han som är Iron Man, har Tony Stark (Robert Downey Jr.) uppnått något som kan likna en guda-status. Men på insidan plågas han av att han blir alltmer förgiftad av det som håller honom levande. Samtidigt vill Ivan Vanko (Mickey Rourke) utkräva en mycket personlig hämnd, av anledningar som sträcker sig till historien om deras fäder. I och med att Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) görs till VD för Stark Industries, anställer Tony Natalie Rushman (Scarlett Johanson) som inte riktigt är den hon verkar vara...



Jag gillade Mickey Rourke som ryss-skurken Ivan Vanko, med säkerhet filmens starkaste skådespelar-insats. Hans uttal och hur han beter sig får en ändå att tycka om honom, nästan sympatisera med, på nåt speciellt sätt. Sen är det väl inte helt fel att ha med typ en av världens snyggaste kvinnor, alias Scarlett Johanson i sin film. Hon är ju så snygg så att jag smäller av. Hennes skådespeleri är dugligt; det lämnar inget intryck att ta med dig efter filmens slut, varken positivt eller negativt. Robert Downey Jr. gör ju aldrig fel när han drar på sin naturliga, allsmäktiga charm, även om den inte funkar lika bra som den gjorde i förra årets Sherlock Holmes, eller Iron Mans första live-action filmatisering. Gwyneth Paltrow gör en bättre insats än de flesta, men trumfas fortfarande av Rourke. Castingen i birollerna bär också en viss del av filmens charm. Jon Favreau som Happy, Jon Slattery som Tony Starks pappa och Clark Gregg som SHIELD-agenten Phil Coulson är smått underbara val; jag kan inte låta bli att små-le för mig själv när Richard från "The New Adventures of Old Christine" snackar om att tase-a folk och utföra hemliga uppdrag.



Musiken av John Debney är väldigt underhållande. Elgitarrerna, som spelas av Tom Morello, passar bra in bland orkesterns andra instrument, och blir aldrig utstickande eller "awkward". Det ligger lite mer tankeverksamhet bakom den här filmens musik än den första, som skrevs av Ramin Djawadi. Instrumentationerna, melodierna och framförallt orkestreringarna är mycket mer underhållande och på ett sätt, originella, än föregångaren. Vad som däremot saknas är ett övergripande tema för Iron Man själv. Det verkar dyka upp på slutet, men då är det ganska poänglöst. Den som får den starkaste musikaliska identiteten är än en gång Ivan Vanko, som backas upp av ryska manskörer, som trots klichéfaktorn funkar otroligt snyggt och effektivt.



I överlag är Iron Man 2 inte en dålig film. Sämre än sin föregångare, må så vara, men inte dålig. Mickey Rourkes Ivan Vanko ger filmen kraft och tack vare fantastiskt skådespeleri blir man genuint intresserad av den ryske skurken. Våra hjältar och hjältinnor gör inga Oscarsvinnande insatser, men det är skapligt och du får inte AIDS i ögonen. John Debneys musik är intressant och har nog med coolhet för Iron Mans karaktär, men saknar tyvärr en övergripande identitet för Stark och hans alter ego. Förväntar du dig en film på samma nivå som den första "Iron Man" lär du bli besviken, men om du förväntar dig en underhållande film som knappt kräver någon hjärnaktivitet överhuvudtaget så har du hittat rätt.

/V

P.S. Vet ni hur många gånger jag ville skriva Ivan Drago istället för Ivan Vanko? D.S.